skol-skjutningen i tyskland

Jag har just suttit och läst om skol-skutningen i tyskland. Först är man blase nog att reagera med att hur kan det hända så nära oss? USA, visst där är ju folk galna och våldet högt, men det här är ju nästgårds. 

Igår när jag först såg rubrikerna kollade jag på hitta.se vart det var nånstans genom en kordinat-länk från svds hemsida. Nån hade dock lagt in fel kordinater så pilen hamnade inte i tyskland där den skulle vara utan i blekinge. Det var lätt chockande i nån minut innan jga kopplade att det var fel. 

Men när jag nu tänker efter, tyskland är inte så mycket längre bort, vare sig i kultur eller geografi. (Inte finland heller för den delen...)

Hur ska vi förstå sånt här? Hur kan vi förstå ondska i en förvirrad tonåring? Det de här ungdomarna uttrycker i sina efterlämnade filmer och brev är ju hela tiden ungefär detsamma; de är ensamma, förvirrade, utelämnade, missförstådda och smarta. 

Vilket vi ser varje dag i människor runt omkring oss. I folk runt omkring oss. Hur kan vi förstå?

Del handlar det om att förstå för egen del, och för andras, vad som har hänt. Så att världen fortfarande har någon rätsida och trygghet post-skjutande. Dels handlar det om att förstå så att vi kan förhindra att fler inte ser någon annan väg ut eller väljer den framför andra vägar. 

Den sista är lättast att svara på. Vi måste ta ansvar allihop. Ansvar för att se och hjälpa och öppna bättre vägar för dem vi ser runtomkring oss. Det handlar om att se varandra. Om någon hade sett den där pojken i tyskland, hade det blivit annorlunda då? 

Utan att lägga skuld på någon skulle jag vilja säga ja. Antagligen skulle det blivit annorlunda om någon stått vid hans sida genom det svåra och lyssnat. Tror ni inte det? Iallafall kunde det inte ha skadat. Alla behöver någon. Det gör livet lättare. (jag vill inte påstå att jag är expert på vare sig ungdomar eller folk psykiska störningar eller psykoser, vilket jag antar spelar roll i såna här sammanhang, jag kommenterar på ett mer allmän mänskligt plan nu.) 

Den andra är svårare. Hur kan ondskan i världen ta sig uttryck genom en ung man på ett så groteskt vis för alla inblandade? Hur kan vi tro på en god värld efter något sådant? Hur kan vi tro att människan är god efter något sådant? (jag undrar vad c.s lewis eller bonheuffer skulle svara) 

Att det finns oförklarlig ondska, oförståelig ondska är svårt för mig att förneka. Vi kan inte undvika den för den finns överallt. Samtidigt finns det en annan sida av världen som speglar något annat. Det är den sidan vi måste hålla i hårt med båda händerna när sådant här händer. Den sidan som speglar guds godhet och kärlek och nåd. Det låter nästan klicheaktigt i såna här sammanhang, att polarisera som jag gör. Men när något är nattsvart och inte grått är kontrasten inte fel - det är vitt som behövs. Eller blodrött. Och Gud har dem båda. Hans blod tvättar oss vita - för att citera en gammal lovsång. 

Att acceptera en världsbild där det finns ont och gott i ett sorts samspel, där de båda slåss för sin existens i våra liv, kan få medvetna konsekvenser. Jag menar att om vi ser världen som sådan, kan vi också välja vad vi koncentrerar oss på. Ingen kan ignorera det onda eller det goda helt, men vi kan välja att sätta vårt fokus och vårt mål i livet i den ena eller andra riktningen. Eller kanske mer väl uttryckt, vi kan välja att bygga våra trossatser och grundvalar i livet på det ena eller andra. Att välja att tro att människan vill gott och inte ont, att välja att lita på att livet inte bara går nedåt. Och även när det gör det, hålla fast vid inställningen att det vänder. 

Det jag talar om är hopp. Vi behöver hålla fast vid ett hopp om något gott när det svåraste händer. Och det goda hoppet är Gud. Kärleken är störst javisst, men utan hoppet är kärleken ostadig. Hoppet ger oss framtidens trygghet, och den behöver vi. Den behöver den som sörjer idag. Den behöver den som är ensam, förvirrad, missförstådd... Den behöver du och den behöver jag. 

Alla tårar är inte av ondo. Gör vad vi kan för att hjälpa dem som förlorat, även en känsla som går oförmärkt förbi i oss, kan förändra så mkt att den i framtiden betyder något för någon annan. Jag menar att vi inte ska låta såna här saker gå förbi oss. Hur skall vi kunna hjälpa människor att behålla hoppet och förhindra liknande ondska om vi inte lär oss. Allt ont avtrubbar oss inte, endel stärker hoppet. Om vi väljer att det ska göra så. Med Guds hjälp. 

Gode Gud. Trösta dem som sörjer. Styrk dem som är svaga nu och välsigna dem som lämnat oss. Amen