Gårdagens kväll spenderades på teatern i Uppsala. Igen. Men jag trivs där.
Det var sista uppspelandet utav "Den banala kärleken" som jag planerat att se länge, och nu, i sista sekunden, blev det av. Först blev jag bjuden på lax och bubblor, inte fy skam på en onsdag, och sen vart det alltså teater.
Den handlar om Heideger och Ardent, två filosofer som på 20talet hade en liten affär. Sen vart han nazist och hon var judinna. Efter kriget vittnade hon för honom i hans rättegång. Trots att han inte bad om ursäkt. Hans nog viktigaste verk är "varat och tiden" (som jag fann på golvet på scenen när jag smet upp efteråt för att titta på rekvisitan och annat intressant... )
Vi fick möta Hanna Ardent som gammal, boendes i NYC. Hon söktes upp av sin gamle bästa väns son som kom för att ställa henne mot väggen. Frågor revs upp och vi fick uppleva Ardents sista ögonblick då hon återupplevde de viktiga händelserna kring kärleksaffären och det som kom att inspirera hennes filosofi och starta hennes karriär.
Jag hade hört att uppsättningens kulle vara svår att hänge med i, djupt filosofisk och krånglig rent utav. Jag håller inte med. Visserligen vet jag endel om heidegers tanakr sen förut, men inte var det så svårt... Men jag tyckte mycket om det. Vi fick se en nazist porträtteras som människa, en judinna porträtterad som människa och detta trots att politiken lyfts fram av dem bägge som det absolut störta och främsta i livet - så bortsåg de båda ifrån detta och älskade varandra.
Jag undrar vad Hanna Ardent hade sagt om hon hade levt och fått se vad jag såg igår...