sommaren nalkas

attans att ignen av er gissar rätt på avr jag ska på praktik. Hade gärna velat ha skjuts nämligen. Men det kanske finns nån frivillig för en liten roadtripp ändå - det är ju nån som ska prästvigas lite norrut runt de dagarna jag ska inställa mig för aktiv tjänst... i vilket fall. Praktiken skall jag göra i boden - tack till alla medverkande i tävlingen... 

Ett spakprov på det vackra i en illa film (sin city alltså). Ett annat plus är de otippade skådespelerskorna i birollerna av, låt oss kalla promiskuöst influerade yrkesgrupper. Som Alexis Bledel (Rory i gilmore girls). Lite extra tvist på det hela skulel jag säga. Så titta på den, men inte ensam om du inte har en stark mage...

Ja, vad ska man säga. Det var en spännande omröstning, det kan jag säga utan att känna mig ensam. Att svenska folket som klump och över en kam tillsammans har en känsla för klass, det kan jag också säga utan att skämmas. Hon var en av de få som kunde hålla ton ordentligt ikväll. Det måste för övrigt vara ganska dålig medhörning i globen, för som jag förstod misslyckades inte i princip alla med sina svåra partier och låg för högt eller för lågt i de lätta, i deltävlingarna. Jag som inte sett nå av dem blev inte direkt överraskad av detta. Tror jag är lite cynisk. Jag vill att det ska vara schlagerfestival med liveorkester och duktiga sångare mer än showartister. Inte direkt lätt att ordna, men än har jag inte tappat hoppet - och ikväll blev jag positivt överraskad. Det var en duuuktig sångerska och de var inte helt halvnakna eller ens i närheten. Som sagt, en bra överraskning.

Annars har jag spenderat tid med familjen Brandt. Druckit det godaste tet jag nånsin smakat och låtit mig själv bli förälskad i den nyaste lilla medlemmen. Han har ett mycket uttrycksfullt ansikte det lilla livet. Att vara tant rebecka är inte så illa som det låter frö en gammal ungmö and life does make a little bit more sense when there is a child in your arms. Somehow...

Just nu är det sin city p teve. Det är en av marvels bäst filmer måste jag säga. Miller är något av ett geni som kan skriva som han gör - scenerna är vackra och groteska samtidigt. Inget som direkt sker av misstag. Och rodrigues - de få filmer jag sett av honom är alltid imponerande. Jag såg en dokumentär om honom en gång då de berättade att han är typ serietidnings nörd som lyckats bli kung inom lågbudget lätt märkliga med bra och snygga filmer. Det var en rätt imponerande bild av honom just för att han vägrade lämna sitt ämne, sitt område. Då ger det hans verk lite extra glans i mina ögon. Det gäller dock alltid att komma ihåg att inte tänka på att det är tex en arm som flyger iväg, utan man bör lägga det på nivån att man tänker - vad snyggt armen flög av. Lite distans och avtrubbning så kan man se det genialiska i det hela. 

Ikväll är det fest nånstans på kantorsgatan. Själv ska jag sova i natt. Sover 9 10 timmar varje natt sen jag kom hem för en vecka sen. Har endel att ta igen från typ i höstas redan verkar det som. Men det går åt rätt håll nu. Imon ska jag till gymet. woho. 

skol-skjutningen i tyskland

Jag har just suttit och läst om skol-skutningen i tyskland. Först är man blase nog att reagera med att hur kan det hända så nära oss? USA, visst där är ju folk galna och våldet högt, men det här är ju nästgårds. 

Igår när jag först såg rubrikerna kollade jag på hitta.se vart det var nånstans genom en kordinat-länk från svds hemsida. Nån hade dock lagt in fel kordinater så pilen hamnade inte i tyskland där den skulle vara utan i blekinge. Det var lätt chockande i nån minut innan jga kopplade att det var fel. 

Men när jag nu tänker efter, tyskland är inte så mycket längre bort, vare sig i kultur eller geografi. (Inte finland heller för den delen...)

Hur ska vi förstå sånt här? Hur kan vi förstå ondska i en förvirrad tonåring? Det de här ungdomarna uttrycker i sina efterlämnade filmer och brev är ju hela tiden ungefär detsamma; de är ensamma, förvirrade, utelämnade, missförstådda och smarta. 

Vilket vi ser varje dag i människor runt omkring oss. I folk runt omkring oss. Hur kan vi förstå?

Del handlar det om att förstå för egen del, och för andras, vad som har hänt. Så att världen fortfarande har någon rätsida och trygghet post-skjutande. Dels handlar det om att förstå så att vi kan förhindra att fler inte ser någon annan väg ut eller väljer den framför andra vägar. 

Den sista är lättast att svara på. Vi måste ta ansvar allihop. Ansvar för att se och hjälpa och öppna bättre vägar för dem vi ser runtomkring oss. Det handlar om att se varandra. Om någon hade sett den där pojken i tyskland, hade det blivit annorlunda då? 

Utan att lägga skuld på någon skulle jag vilja säga ja. Antagligen skulle det blivit annorlunda om någon stått vid hans sida genom det svåra och lyssnat. Tror ni inte det? Iallafall kunde det inte ha skadat. Alla behöver någon. Det gör livet lättare. (jag vill inte påstå att jag är expert på vare sig ungdomar eller folk psykiska störningar eller psykoser, vilket jag antar spelar roll i såna här sammanhang, jag kommenterar på ett mer allmän mänskligt plan nu.) 

Den andra är svårare. Hur kan ondskan i världen ta sig uttryck genom en ung man på ett så groteskt vis för alla inblandade? Hur kan vi tro på en god värld efter något sådant? Hur kan vi tro att människan är god efter något sådant? (jag undrar vad c.s lewis eller bonheuffer skulle svara) 

Att det finns oförklarlig ondska, oförståelig ondska är svårt för mig att förneka. Vi kan inte undvika den för den finns överallt. Samtidigt finns det en annan sida av världen som speglar något annat. Det är den sidan vi måste hålla i hårt med båda händerna när sådant här händer. Den sidan som speglar guds godhet och kärlek och nåd. Det låter nästan klicheaktigt i såna här sammanhang, att polarisera som jag gör. Men när något är nattsvart och inte grått är kontrasten inte fel - det är vitt som behövs. Eller blodrött. Och Gud har dem båda. Hans blod tvättar oss vita - för att citera en gammal lovsång. 

Att acceptera en världsbild där det finns ont och gott i ett sorts samspel, där de båda slåss för sin existens i våra liv, kan få medvetna konsekvenser. Jag menar att om vi ser världen som sådan, kan vi också välja vad vi koncentrerar oss på. Ingen kan ignorera det onda eller det goda helt, men vi kan välja att sätta vårt fokus och vårt mål i livet i den ena eller andra riktningen. Eller kanske mer väl uttryckt, vi kan välja att bygga våra trossatser och grundvalar i livet på det ena eller andra. Att välja att tro att människan vill gott och inte ont, att välja att lita på att livet inte bara går nedåt. Och även när det gör det, hålla fast vid inställningen att det vänder. 

Det jag talar om är hopp. Vi behöver hålla fast vid ett hopp om något gott när det svåraste händer. Och det goda hoppet är Gud. Kärleken är störst javisst, men utan hoppet är kärleken ostadig. Hoppet ger oss framtidens trygghet, och den behöver vi. Den behöver den som sörjer idag. Den behöver den som är ensam, förvirrad, missförstådd... Den behöver du och den behöver jag. 

Alla tårar är inte av ondo. Gör vad vi kan för att hjälpa dem som förlorat, även en känsla som går oförmärkt förbi i oss, kan förändra så mkt att den i framtiden betyder något för någon annan. Jag menar att vi inte ska låta såna här saker gå förbi oss. Hur skall vi kunna hjälpa människor att behålla hoppet och förhindra liknande ondska om vi inte lär oss. Allt ont avtrubbar oss inte, endel stärker hoppet. Om vi väljer att det ska göra så. Med Guds hjälp. 

Gode Gud. Trösta dem som sörjer. Styrk dem som är svaga nu och välsigna dem som lämnat oss. Amen

kolla in werethehellismatt.com - man kan visst bli känd för ungefär allting...himla kul...(tack för tipset anna...)

något att ha på händerna

Okej, jag vet att det egentligen är femtonåringar som ska tycka om twilight-sagan, men jag gör dte med. Och jag skäms itne för det. Jag tycker om fantasi av den löjligt romantiska, magiska, vackra sorten - hit räknas tolkein, narnia, eragorn och definitivt vampyrer i diverse böcker - inte minst twilight. 

Okej, jag ska sluta innan jag börjar ge mig in på varför mer djupgående än att jag tycker om det och kanske är lite grann sån. I vilket fall - idag är en mycket bra dag när det gäller den här aspekten. Scrolla upp och titta på beas fina vantar på bilden ovanför. Klar? Idag har ida, min käre vän, blivit klar och gett mig ett par såna! Jag äger ett par åsna skitsnygga vantar. Ida är bra på att sticka. jag äger väldigt väldigt bra vantar. 

det gäller att hitta lycka i de små sakerna.

Annars har jag mest koncentrerat mig på att vara svensk idag. Det har nog gått ganska bra.

Plus att jag fåt veta vart jag ska göra praktik i sommar. Nån som vågar gissa? Den som gissar rätt kan få den stora äran att skjutsa dit mig framåt juni!!!

Nu ska jag äta svensk falukorv. Ingen masala nån stans. mmm... gott... Imon däremot blir det masala. Ska ha indien-kväll med lite folk. Det blir trevligt. om inte mer än så... 

hemma

har ni någonsin lagt märke till hur tyst sverige är?

Vi reste hela dan och en natt typ igår och kom fram svensk tid vid 8 någnång i uppsala. Jag gick til macken och sen somnade jag runt tio. Vid den här tiden i indien är klockan runt lunch. Kan inte sova mer. Men till poängen - det liksom susar sådär i öronen på mig som det gör efter en högljud live-konsert. Plus att det itne låter någonting alls nånstans. Det är väldigt trevligt.

Nu ska jag äta skogaholmslimpa inköpt på macken igårkväll, och dricka te, riktigt te. Och eventuellt se en roy andersson film. jag tycker om roy andersson filmer. Och te. och skogaholmslimpa. 

Jag tror att allt tyder på att jag är glad att vara hemma igen.