halsont.

Idag blir en spännande dag.

Jag ska assistera på mässan, jag ska guida och stå i butiken. 

Och jag har ont i halsen. 

Och jag ska prata hela dan. 

När jag slutat i eftermiddag lär det bli dags för att va hemma och vila bort det. 

Men innan dess, blir det intressant. 

idag

Jag på jobbet...

En kunglig sallad på stället i saluhallen. 

förvånansvärt gott. Trots att de har oliver i den. 

Illa.

Sen, efter en lång dag på jobbet grillade vi hos Joel. 

Det var trevligt. Och gott. 

ex på david shringley

(http://www.davidshrigley.com/draw_htmpgs/blocked_path/4_accidental_friendship.html)

jobb men inget jobb

Dagen idag har varit märklig. Jag har varit på jobbet hela dan men det var inga turister som ville gå nån visning. Inte de visningar jag skulle ha i varje fall. Så det betyder att jag suttit i butiken och hjälpt anna liv lite som jobbat där idag. 

Vi har varit väldigt "idag är det måndag och jag är lite stingslig"a båda två. Sen framåt tre eller så så spårade vi ur lite. Vi tittade på rolig modern konst - jag tror man kallar det så - av en karl som heter David Shrigley. Leta upp hans hemsida om du har tråkigt och känner för lite finurligt fnitter. 

Vid ett tillfälle skrattade vi ganska högt åt en av bilderna och sen en till och just då stiger två unga tyska män in i butiken och frågar om man får gå upp i tornet i kyrkan. Vi var inte direkt beredda och hade lite lätt glömt var vi va eller iaf vad vi gjorde, så vi skrattade till en gång till. Varpå tyskarna tittade mycket märkligt. Då försökte anna förklara genom att visa dem en bild på datorn - det innebär att ställa sig upp och vrida på en laptop samtidigt som hon fnittrande försökte berätta varför det var roligt och att man inte fick gå upp i tornet. Varpå jag skrattade ännu mer. 

När de gick bröt vi ihop i nån minut.. 

En dala hästbakform jag hittade att ge till anna på hennes födelsedag - eller dan efter... 

mardrömmar och hantverkare

Inatt drömde jag en sån där otrevlig mardröm som sitter fast. 

MAn har kvar sinnesstämningen tills nåt gör att man glömmer den. 

Som att nån måste avbryta tankemönstret och få en att tänka på det vanliga sättet, som att nån annan än sig själv måste jaga bort skuggan...

Jag hoppas mina turister is up for it! Idga ärmin första dag so tjänstebiträde denna sommar. 

Jag är inte nervös, mest lite förväntansfull. Och jag funderar på när jag får tillgång till mitt badrum, det är en hantverkare där nu och ska försöka laga min handukshängare. Eller VVCn som han kallar den. (aldrig hört förut...) Herr hanterverkare såg för övrigt lite generad ut när jag öppnade dörren i badrocken. 

Nu ska han hämta en nyckel av nåt slag - jag bör passa på att byta om så han slipper va generad... 

charm

Jag charmas lätt.

När det gäller stämningar, charmas jag lätt. 

I affärer som det finns en speciell stämning går jag ofta omkring och tittar, även om det är helt över min prisklass. Jag har ett par restauranger jag aldrig varit inne i, men jag har stått utanför och tittat på menyn och facsinerats av världen de skapat där inne. Någon av dem har jag besök, om jag ska vara ärlig, men de flesta inte, fast jag nån gång tänker mig dit in. När jag får en tillräckligt bra anledning. Gamla biografer och antikvariat, hemslöjdsbutiken och badhus med mosaik...

Det är ingen speciell stil eller nåt åt det hållet - kan vara allt från ett sunkigt lastbilschaffisfrukosthak till ett cafe där alla stolarna är fastbultade i golvet för att ingen ska kunna ställa den i nåt annat än en rak linje, till en restaurang där man småpratar lite med de som jobbar där, tar emot en mjölig kram från kocken och de kan mina allergier. Det handlar mer om en känsla i maggropen än stil.  Mer en känsla av någonting. Mer en känsla av en värld utanför min egen, som jag kan få del av. 

De caféer jag återkommer till är såna ställen. 

De kyrkor jag återkommer till är såna ställen. 

De uteställen jag återkommer till är såna ställen. 

De filmer jag ser om och om igen, de böcker jag läst tills de gått sönder i ryggen, de dikter jag kan utantill, de sånger jag nynnar på utan att märka det själv...

Detta är något jag tycker mycket om. 

Idag har jag sett om en film. Igen har jag sett den. Den har det där lilla fantastiska som sprider sig i sinnet när man ser den. Den där magiska charmen som samtidigt som den är stor och märkvärdig är den inte det minsta lik en bal på slottet - mer ett par stickade raggsockar och varmchoklad. 

Adrienne Tautou (Da Vinci koden, Amelie from Montmartre) spelar en ung flicka som är ensam och jobbar hårt. Hon träffar på en granne som när hon bir sjuk, erbjuder henne att flytta in i den gigantiska lägenheten han bor i. Den är ett arvegods som väntar på att bli såld. Grannen själv är proper, omtänksam och snäll, men stoppas i livet av ett stammande talfel. Han har också en inneboende, Franck. Han är snygg, tror inte mycket om sig själv,arbetar som kock dygnet runt på en restaurang som inte är hans egen och när han väl är hemma är han så trött att den enda orken som finns kvar blir till irritation och ilska. Han tar också hand om sin gamla mormor, en förtjusande dam vid namn Paulette. Camille, som flickan heter flyttar in och snart snurrar det till i de flestas liv som av bara farten. Hon påverkar genom att bara vara. 

Hela filmen (Ensamble, Cést tout, eller löjligt översatt till svenska är titeln tillsammans är man mindre ensam...) är på franska, med tillhörande lockelse. Aldrig låter svärord så vackert och flödande förolämpande. Aldrig är ilska så tjusig. 

Den är filmad genom ett sånt där gult varmt filter och miljöerna är varma och inbjudande. i allt från trädgårdar till hemmamiljöer. Sen kommer det sjukhusscener och teaterscener som är jobbiga för karaktärerna, och då ändras ljuset och blir blåare, vitare, kallare. Vi dras in i berättelsen utav ljussättnignen. Det tycker jag om. 

Även musiken, som är klassisk eller franska visor gör sitt. 

Filmen ses bäst med en kopp te i handen, en höstig eftermiddag när det regnar och är grått och skymning. Många kuddar och en filt krävs, samt att man inte blir störd. Att bli ryckt upp ur en sån här film är som att blir avbruten läsandes Hemingways bättre böcker, eller Taubs romaner. Otrevligt. 

För det finns ett allvar bakom charmen som kräver den mjuka aprochen för att kunna tas på allvar eller ens upptäckas. Och att då blir avbruten innebär att man tappar tråden och inte kan hitta den igen. 

Otrevligt. 

fotboll och kanske mjölk

Det var ett fint bröllop. Alla var fina, brudparet vann - både i finast kläder och varandra. Vem som van tipspromenaden vet jag inte, men jag fick ett grattis av brudgummen för den vinnande raden innan han ens tittat på min rad. Det räcker för mig. 

Jag är lite sur just nu. 

Hr precis sett dumma rasmus elm vinna matchen åt kalmar. Mitt elfsborg avr bättre i statistik och båda lagen spelade lika hårt. Tyvärr hjälpte det oss inte att byta in snabba fräsha spelare (till och med innan den beryktade 73 minuten som för övrigt var ödesdiger) och vi orkade inte pressa på. Vår linje sjönk längre och längre ned de sista 20, som annars kunde blivit vår räddning från oturen och slarvet tidigare som ledde till kalmars 2 mål. 

Suck. Jag tycker inte om att förlora. Men vem gör det. Nu ska jag sörja lite och sen kanske gå och köpa mjölk.