När det gäller stämningar, charmas jag lätt.
I affärer som det finns en speciell stämning går jag ofta omkring och tittar, även om det är helt över min prisklass. Jag har ett par restauranger jag aldrig varit inne i, men jag har stått utanför och tittat på menyn och facsinerats av världen de skapat där inne. Någon av dem har jag besök, om jag ska vara ärlig, men de flesta inte, fast jag nån gång tänker mig dit in. När jag får en tillräckligt bra anledning. Gamla biografer och antikvariat, hemslöjdsbutiken och badhus med mosaik...
Det är ingen speciell stil eller nåt åt det hållet - kan vara allt från ett sunkigt lastbilschaffisfrukosthak till ett cafe där alla stolarna är fastbultade i golvet för att ingen ska kunna ställa den i nåt annat än en rak linje, till en restaurang där man småpratar lite med de som jobbar där, tar emot en mjölig kram från kocken och de kan mina allergier. Det handlar mer om en känsla i maggropen än stil. Mer en känsla av någonting. Mer en känsla av en värld utanför min egen, som jag kan få del av.
De caféer jag återkommer till är såna ställen.
De kyrkor jag återkommer till är såna ställen.
De uteställen jag återkommer till är såna ställen.
De filmer jag ser om och om igen, de böcker jag läst tills de gått sönder i ryggen, de dikter jag kan utantill, de sånger jag nynnar på utan att märka det själv...
Detta är något jag tycker mycket om.
Idag har jag sett om en film. Igen har jag sett den. Den har det där lilla fantastiska som sprider sig i sinnet när man ser den. Den där magiska charmen som samtidigt som den är stor och märkvärdig är den inte det minsta lik en bal på slottet - mer ett par stickade raggsockar och varmchoklad.
Adrienne Tautou (Da Vinci koden, Amelie from Montmartre) spelar en ung flicka som är ensam och jobbar hårt. Hon träffar på en granne som när hon bir sjuk, erbjuder henne att flytta in i den gigantiska lägenheten han bor i. Den är ett arvegods som väntar på att bli såld. Grannen själv är proper, omtänksam och snäll, men stoppas i livet av ett stammande talfel. Han har också en inneboende, Franck. Han är snygg, tror inte mycket om sig själv,arbetar som kock dygnet runt på en restaurang som inte är hans egen och när han väl är hemma är han så trött att den enda orken som finns kvar blir till irritation och ilska. Han tar också hand om sin gamla mormor, en förtjusande dam vid namn Paulette. Camille, som flickan heter flyttar in och snart snurrar det till i de flestas liv som av bara farten. Hon påverkar genom att bara vara.
Hela filmen (Ensamble, Cést tout, eller löjligt översatt till svenska är titeln tillsammans är man mindre ensam...) är på franska, med tillhörande lockelse. Aldrig låter svärord så vackert och flödande förolämpande. Aldrig är ilska så tjusig.
Den är filmad genom ett sånt där gult varmt filter och miljöerna är varma och inbjudande. i allt från trädgårdar till hemmamiljöer. Sen kommer det sjukhusscener och teaterscener som är jobbiga för karaktärerna, och då ändras ljuset och blir blåare, vitare, kallare. Vi dras in i berättelsen utav ljussättnignen. Det tycker jag om.
Även musiken, som är klassisk eller franska visor gör sitt.
Filmen ses bäst med en kopp te i handen, en höstig eftermiddag när det regnar och är grått och skymning. Många kuddar och en filt krävs, samt att man inte blir störd. Att bli ryckt upp ur en sån här film är som att blir avbruten läsandes Hemingways bättre böcker, eller Taubs romaner. Otrevligt.
För det finns ett allvar bakom charmen som kräver den mjuka aprochen för att kunna tas på allvar eller ens upptäckas. Och att då blir avbruten innebär att man tappar tråden och inte kan hitta den igen.
Otrevligt.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar