Ibland är det tur att dagar tar slut.
Idag har jag nått ett nytt stadium av uttråkning. Först går man igenom de vanliga; frustration, stress, ilska, acceptans osv.
Men efter alla de där har jag nu upptäckt att det finns ytterligare ett - en apati som inte ens de mest destruktiva eller uppbyggliga tankar kan väcka ens sinnesstämning utur. Jag har tagit till alla knep; från att bokstavligt talat räkna regndroppar till att be, promenera runt runt runt i kyrkan och repetera allt jag vet och försöka lägga på minnet de saker jag itne vet och lista ut vart jag finner den kunskapen, till att öva mig på att inte tänka på någonting. Ingenting ryckte upp sinnet, eller själen om man vill vara melodramatisk.
En lång långtråkig dag har det varit med andra, lite mer kortfattade ord.
De enda detaljerna som vart trevliga är männskorna som sagt hej innuti den, och till en viss del var kvällsunderhållnignen lite spännande. Jag och anna bjöd hem oss till hennes föräldrar och såg på trollflöjten - mozarts fantastiska musik. Det var inte direkt genialiska sångare, och handlingen hade de satt under första världskriget och allting var lagom snyggt. Effekterna var inte så värst imponerande och ganska mycket var för datagjort för att vara snyggt eller inspirerande. Det enda som lyfte katastrofen var musiken, trots att sångarna inte alltid träffa noterna eller förstått vad sångerna handlade om. (T.ex var hjälten inte arg när han borde vart osv. ) Men den är mer mozarts förtjänst än regissör eller författare, filmare eller skådespelare.
Ibland vill man helst bara att nån ska hålla lite om en och säga att det ordnar sig. Att allt blir bra till slut. Jag tror att jag varit lite för mycket ensam den sista tiden.
Som sagt, Ibland är det tur att dagar tar slut.
