En av de bästa scenerna i filmens historia, eller åtminstonde 80-talets filmhistoria, måste vara den där i Fame. Ni vet, när hon står i sin beiga klänning, i sin beiga frisyr, med sin beiga min, på den judiska pojkens födelsedagskalas. Han fyllde väl 5 eller nåt, och hon sjöng Happy Birthday för att hennes mamma övetalat henne. All exposure is good exposure, and your doing it! Så hon sjöng, tappert, och lite falskt. Efter frösta frasen börjar födelsedagsbarnet snyfta och snart låter hela lokalen mer som en tandläkares väntrum... Inte tyst alltså, utan skränigt, högljutt och med gråtande barn i varje hörn.
När sången äntligen är slut får flickan ett par halvhjärtade aplåder av några vuxna, som hon tar in utan att lyfta på vare sig ögon eller bryn, alltså på ett ytterst beiget vis... hela scenen går i bleka pasteller...
hysteriskt...
0 kommentarer:
Skicka en kommentar