Dagarna vandrar på.
Vi hade vårt första samtal med syster Judith i förrgår. Det var en spännande intrevju ska jag säga. Hon har vart nunna i nästan 50 år och har förövrigt spenderat ett antal av de åren i sverige. Det avr spännande och jag tror att det går att skriva en uppsats utifrån endel av det hon sa. Vi ska träffa ehnne igen imon iallfall och fråga lite mer saker...Vilka saker vi ska fråga om då ska vi lista ut idag. Om en stund ska vi också till klostret igen, meninte för att untervjua yuatn för att vara med på ett jubileumsfirande - jag tror det avr deras mother superior som firar 50 år sen sitt "ja". Inte helt säker dock. När indier pratar snabbt är det ibalnd svårt att hänga med på dialekter och så...
Hos er är klockan runt 04.42 nu, här är hon kvart över nio. Det betyder att jag redan varit uppe nån timme eller två. Klockan ringer vi halv 8 och frukosten två trappor ned är en halvtimme senare. Idag var jag sen till frukosten. Dels snozade jag och dels tvättade jag håret i min vattenkanna över avloppsbrunnen. Det går förvånandsvärtbra att hålla sig ren här med tanke på hru smutsigt det är och alla påminnelser attsara på vattnet... Med att det är smutsigt här menar jag tex att solen gassar på hela tiden, men man blir inte brun iallafall, det är så mkt smogg och avgaser och damm att solen itne tar sig ned. Jag bölrjar lära mig att använda dupattan (typ skynke alla kvinnor har runt halsen, har man det itne anses det okvinnligt osv) när vi åker rikshaw (de trehjulare taxi "bilarna" - känns ungefär som att åka i sopbilen på icas parkering där jag sommarjobbade för några år sen). Det gäller att drapera dupattan över håret och samtidigt ha en fri bit att hålla för mun och näsa när man åker förbi de värsta områdena. Inga vägar är särdeles hela men endel är värre än andra. Intill floden tillex, där det också luktar mindre väldoftande.
Efter frukosten idag - som består av en sorts bröd man använder för att plocka upp den chilikryddade potatis och lök såsen samt jättesockrat indiskt te, är det morgonbön. Då samlas hela skolan i kapellet och sjunger en lovsång, en psalm, ber, predikar och delar meddelanden. Det är särdeles trevligt nrä det är som idag - en tio tolv stycken av eleverna sitter på golvet framme i salen och spelar på diverse indiska instruement och en sariklädd kvinna sjunger före på tamil (tror jag det är - ett av de indiska språken) och alla sjunger efter. Lovsånger på anda språk är alltid intrressanta, men här får vi även melodier och musik på indiskt vis. det är vackert på ett väldigt annorlunda vis, som mycket här.
Imrogon har vi alltså bokat in en till träff men syster judith och sen på kvällen ska vi äta finmiddag på en restaurang avlit ebättre klass nere vig MG (m.ghande) road med ett missoinärspar från australien. Vi träffade dem på bussresan till saibabas ashram häromdagen. De ska bli väldigt trevligt.
Sen är det dags för utflykt. Vi har hyrt en bil med chafför hela torsdagen och då ska vi ut och titta på omgivningen lite. Det ska också blli väldigt spännande. Jag tror att vi fått en lite skev bild av hur indien ser ut. Än så länge har vi mest varit på campus, inne i själva centrum delen som är väldigt kommersiell och några ställen till. Vi har än att se stora tempel och något annat än indiens undre medelklass. Visserligen är Indiens undre medelklass ungefär som längst ned på den svenska kartan, men ändå. OCh i byarna vi ska besöka på torsdag kommer nog den bilden att rättas till lite skulel jag tro. Jag är lit nervös inför det måste jag säga också. Att komma som vit och titta på deras missär är inget jag egentligen uppskattar. Det känsn lite som att vi objektifierar dem. Men samtidigt, jag vil lära mig hur indien fungerar, jag vill kunna se missären för att kunna reagera på den och använda mig av erfarenheten för att få rätt prioriteringar i livet. Det låter högtravande och rätt pretatiöst att säga så, men det är nog sant. Lite ambivalent är kasnke rätt ord för hur kag känner inför det där. Ivilket fall tänker jag itne skämmas för att jag tycker det ska bli intressant och lärorikt.
En annan stor reflektion jag gjort här senaste dagarna är känslan av att vara kvinna. Här får jag som vit mkt uppmärksamhet. Bara det är stort tydligen. Tydlgien är det en evig kamp att bli blek för indierna, detär det finsate man kan va. Sen att vara ung kvinna på det... Jag skämtar om att alla som tutar i indien tutar efter mig egentlgien...det stämmer naturligtvis inte, men att jag får blickar vart jag äön går kan itne förnekas. Igår gick jag på en jätte trång gata ful med folk. Int en männska nuddade mig. Vilket verkade omöjligt. Det är en sån respekt alla visar. Och samtidigt blir man dumförklarad. Allt det här sammaslaget känns väldigt mräkligt. Jag vet itne rikgit hur jags ka betee mig alltid. Endel saker har jag snappat upp - sim att itne nudda vid de andra vännerna jag är här med tex. Inte för tat vi brukar göra det men här måste jag akta mig medvetet, för så gör inte en kvinna. Jag undviker ögonkontakt med folk och så vidare. Åsnt där som alla kvinnro gör här gör jag också för att smälta in lite. Inte för att det funkar ehla vägen men lit ebättre... Svårt det där attt känna sig som jämnlik men inte bli behandlad som en...
Nu ska jag strecha lite och vila lite innan det är dags att ta en tur till nunnorna...
0 kommentarer:
Skicka en kommentar