Det där var en minnescermoni jag kommer minnas.
Inte bara på grund av vem som skulle minnas, eller vem som mindes, eller vilka som stog i bakgrunden. Det där var en gudstjänst. Inte helt olik den begravningscermoni vi är vana vid - att gå fram till kistan och säga vad hjärtat är fullt av.
Det vi såg var en minnestund utav vad Jacksson stod för, mer än vad han gjorde. Och han stog för mycket av det som är gott. Han ville hela världen, make it a better place.
Bilderna av hans familj, kanske speciellt hans dotter, lämna den där ensamma microfonen i strålkastarljuset kommer leva vidare i mig som en bild utav hur livet är och vad vi kan göra. De stog tillsammans, de stog tillsammans för det Jacksson sjöng om. Många med mig som sjöng med och tårades vid musiken, vet varför.
Tro hopp och kärlek består, men störst av dem är kärleken.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar