predikan i helhet

Vad döljer sig bakom persiennen? (Vad döljer sig bakom våra liv?)

Jag har avrit hos mian föräldrar i deras stuga på västkusten nu i några dagar, och där sov jag själv i ett ru på övervåningen. Det finns en utebelysning där som lyser upp fint ute på altanen. En kväll gick jag in i mitt rum och av nån anledning så släckte jag lampan på nattduksbordet – och då lyste utebelysningen på spröjsen i förnstret så att det blev ett mönster på persiennen – en skugga. Det syntes att bakom persinennen så fanns där ett kors.

 Den bilden kan st’lla en viktig fråga till oss, var och en. Vad finns bakom din persienn?

Vad syns när du släcker lyset? Ser du ett kors? Ser du Jesus? Eller ser du nåt annat?

Det kanske är mycket att läsa in i en persienn och ett spröjsat fönster, men frågan är inte mindre viktig.

 Och den första fårgan vi brode ställa oss jsälva är kanske vad vi vill ska synas när vi släcker lampan? Vad vill vi ska bli det som finns kvar när inget annat gör det?Alla har vi vår vardag full med jobb, ärenden, saker at göra och folk att träffa. Det vi funderar på nu är varför vi gör det – motiveringen och drivkraften som döljer sig bakom allt det där som vi kallar våra liv.

Jag tror att vi som är kristna vill att, när vi släcker lampan, så skall jesus va där.Men jag tror också att vi tar för givet emellanåt att det ska ske automatiskt. Att vi säger – jag vi tror och plötsligt är det Jesus som driver vråa liv och inte något annat. Inte pengar, sex, makt och allt det där andra goda som världen har att erbjuda oss. Men stämmer det?

 Jag tror inte det. Tron är ingen magisk formel som vi kan ta till för att rätta till våra motiv och drivkrafter i livet en gång för alla. Mycket blri förändrat när vi tar emot ejsus – vi får ett nytt liv ett nytt sinne vårt sten hjärta byts ut till ett av kött som bibeln säger –men Vi måste fortfarande prioritera, vi måste fortfarande välja och vi måste fortfarande ta emot nåden varje dag, vi måste fortfarande ta ansvar för våra egna liv. Vi måste fortfarande ta beslutet att följa Jesus varje dag och vi måste aktivt leva med honom.

Det var en artikel i dagen för inte så lägne sen om girighet – det var en lång artikel och den var illustrerad med en stilig karl som höll i såväl pengar som bilnycklar och jag vet itne vad – och så stog det längst ned en bildtext – det stog att Motsatsen till girighet var  öppenhet.

Öppenhet  inte givmildhet utan öppenhet.

Jag avr i Indien i vintras och där träffade jag mitt samvete. Att få se med egna ögon hru folk får kämpa för att klara av at följa Jesus i avrdagen. Jag får kämpa på ett intellektuellt plan, på ett argumentativt plan med andra, på ett filosofiskt plan med mig jsälv och de värderingar jag lärt mig utan det sekulariserade  sverige – men där träffad ejag människor – inte abstrakta utan verkliga människor som blev mina vänner – som får kämpa varje dag för att kunna föja – även materiellt.

Shoba. En god vän i indien som fått offra mycket av sin bekvämlighet och till och med närhet till familjen för att kunna följa sin kallelse. 

Där innebär att vara kristen ett aktivt ställnignstagande som förändrar hela det materiella och fysiska livet. Alla förutsättningar förändras – till och med vilka bidrag de får av staten förändras – dhaliter och bidrag..

Så är det itne riktigt fr oss. Vi kan vara kristna och leva ungefär ikadant som de som iten är kristna. Inte så att jag förespråkar att vi kristna ska få det sämre och leva värre än de som inte tror på Jesus – men vi kanske skulle kunna acceptera att girighetens motsats inte är givmildhet utan öppenhet. Det handlar om att öppna inte bara plånboken utan oss själva.

 Skulle jag fråga Shoba vad som syntes bakom hennes persienn skulle hon le, titta ned i amrken och säga ”Jesus”. Utan tvekan och med kärlek och stolthet i rösten. Det skulle jag vilja höra här med. Att vi med kärlek och stolthet i rösten sa – jesus när någon frågar vad det är som motiverar våra liv.

Borde det vara så i vår del av världen också? Borde våra liv förändras så radikalt när vi har Jesus som drivkraft? Vad är det i vårt samhälle som gör det så svårt att leva radikalt som kristen. Synligt kristen? Och nu menar jag inte bara det materiella och syniga för andra, utan för oss själva också – vad är det som gör att vi inte alltid svarar jesus med stolthet och kärlek i rösten oavsett om någon frågat oss eller inte. Att vara kristen i sverige idag är inte en livsstil – mer en livshållning. Men även en livshållning kan vara radikal och lysa igenom i allt vi gör. Fårgan blir om vi låter den göra det.

 Religiositet är inget man kan mäta eller väga. Det är osäkert och den som tror förlitar sig på och ställer sig under en makt som är osynlig för världen. Dessutom ska den va större och mäktigare än något annat – och veta mer än någon annan. Och älska mer än någon annan. Inte konstigt det blir skrämmande.

 Samhället hanterar det genom att skjuta det ifrån sig och säger att sådär kan man inte tro, det går ju inte, det är inte förnuftigt.

 Även när det andliga nu är på väg tillbaka in som accepterat i samhället – så är kristna tron förlegad och för gammal – det är utveckling som betyder något och vår tro har ju sett likadan ut i 200 år. Religiositeten är ett osäkert kort – och kristendomen har ju inte alltid lett till bra saker – korståg till personliga möten som gått fel – och då blir hela tron kopplad till negativitet och skepticisms och förlegade teorier som utvecklades innan man visste något om världen – innan vetenskapen utvecklades osv… inga andra teorier från den tiden stämde ju, hur skulle den här kunna göra det?

 Den skepticismen, eller tvivlet, tror jag alla i min generation kan känna av till viss del. Jag möter den hela tiden. Det är ett förhållningssätt vi lär oss – att vara inte kritiska utan skeptiska till det mesta och speciellt till det som sägs vara säkert och sant. Allt som inte är ren fakta. Ren empirisk fakta.

 Vad är då kyrkans svar på det här? Hur skall någon som lever i ett sånt här samhälle kunna se ett kors bakom persiennen? Som drivkraften bakom sitt liv?

 När jag letar svar på frågor kring livet och tron tänker jag att det är klokt att vända sig till bibeln, och ska vi leta efter föregångare som fick sin aliv förändrade genom att möta jesus – är läjungarna ett ganska lätt val…Lärljungarna – de lämnade allt och fljde jesus när han kallade.

 Vi läser ur matt 4:18 om när jesus kallar de första läjungarna och säger följ mig!

 Dom var inte giriga. – i deras fall handlade det om det fysiska materiella som tid och ägodelar – de lämnade allt sånt - likaväl som det andliga och sinnliga. 

Dom var inte giriga -  

De öppnade sig.

De lyssnade.

De gav.

Framför allt – de älskade Jesus och som konsekvens av det, älskade de vad Jesus älskade – folk som behövde hjälp – de svaga fattiga och sjuka, barn och spetälska –De levde som Jesus gjorde – öppet. Och konsekvensen av detta blev att när Jesus behövde folk att sända ut – så sände han sin lärjungar.

Matt 10 – de som levde så var de som jesus sände ut när han behövde någon att sända ut.

När Jesus går på vatten, när jesus gör så att brödet och fiskarna räcker till många tusen – då är lärjungarna med. 

När Man är med Jesus, när man har honom som drivkraft i livet, så lär man sig att vilja det som han vill. Jesus lär oss att tro precis som han lärde Lärjungarna att tro. Det var inte första dagen som jesus frågade petrus ”vem säger ni att jag är?” Detvar efter ett tag när han fått leva med jesus ett tag. Alt sker inte på en gång utan måste få tid och kraft att växa. 

 Matt 16:13-16

 Först när Lärjungarna och petrus har fått vara med om mängder av under och berättelser och egentligen framför allt fått lära känna Jesus och hans kärlek – då får de frågan – vem är jag?

Jesus vill lära oss vem han är, så att vi svarar som Petrus.

 Våra förutsättningar är väldigt annorlunda gentemot lärjungarnas. Vi behöver inte, måste inte och jag tror inte ens att vi bör ändra på våra liv särkilt mycket när vi möter Jesus. Det yttre livet alltså. Jag tror att det är viktigt att vi lever som kristna där vi är och där vi står. Alla är inte kallade att lämna allt på samma sätt som lärjungarna gjorde.

 Men vi har ändå mycket att lära och se till hos dem. De svarade med att lämna allt på alla sätt – och på ett sätt ska vi också göra det – vi ska vara där vi är , men minnas att det vi har och det vi gör nu har en annan motivering, en annan drivkraft.

Våran utmaning i det ligger i att låta den drivkraften få sin vilja igenom. Att lära sig att inte vara girig, kräver övning i öppenhet. Att inte hålla på det som är mitt och mitt eget – min tid, min kraft, mitt engagemang, min vilja ens. Att vara öppen innebär att lyssna – och där har vi nyckeln till allt det här, till hur vi kan låta korset bakom persiennen, bakom våra liv, få ha kraft i våra liv – att lyssna på Gud.

 Jag tror att en del av kallelsen som vi har idag är att visa att man även i ett samhälle som vårat kan vara kristen och tro utan att det är radikalt på ett skrämmande sätt.

Att visa att den kristna tron inte är förlegad och passe utan en aktiv och mäktig kraft idag – verkssam.

Vi måste visa alla som växer upp idag att den kristna tron håller att ifrågasättas – och inte bara tron – jesus håller att ifrågasättas.

Vi behöver visa att när vi som lever här och som är till stor del som alla andra – om man jämför med hur annorlunda även till det yttre kristnas liv blir i andra delar av världen – så finns det en drivkraft och en motivering till allt vi tar oss för. Och vårt uppdrag är att visa på den, på korset bakom persiennen.

 

Så – det jag vill lämna er med att funder kring är de frågor jag sällt.

 Vad vill du ska synas när du släcker lampan och bara det som är grunden i ditt liv blir synligt?

Vad är drivkraften som formar din vardag?

Och sist men inte minst – synd det?