Maria Larssons eviga ögonblick

Jag har idag sett Maria Larssons eviga ögonblick. Jan Troells film som nästan vann en oscar i år. Och det var den värd kan jag tycka. Miljöerna var fantastiska. Karaktärerna var skrivna bra, det kändes att skådespelarna hade endel att arbeta med. Inte för att jag nån expert på det området, men som den amatör jag är - det kändes. 

Bara själva berättelsen är ljuvlig i sin enkelhet. Och jag gillar det enkla i berättelser. Man ska inte komplicera det för mycket, då tar berättelsen över allt det andra. Den här är bra avvägt mellan roller, storyn, miljön och fokus ligger hela tiden på samma sak - Maria Larsson genom hennes dotters ögon. 

Persbrandt har jag alltid haft lite svårt för. Han är bra i polisfilmer vilket inte är en favoritgengre, vilket kan vara förklaringen till min lätta apati gentemot honom. Han är duktig, det kan jag se, men han har alltid med det där elaka stråket i allt han gör, även om det inte finns i rollerna. Det är något runt hans ögon som alltid är lite översittare. Svårförklarat. Men i detta fall vägs han upp utav den kvinnliga huvudrollsinnehavaren jag inte mins att jag sett förut- maria Hiskanen. Hon var grym.  

Jag har inte så mycket mer att säga än att den fick mig att reflektera i stunden på hur flyktigt livet är och hur viktigt det är att hålla fast och kämpa för det man vill och älskar. Det är väl en god nog reflektion att bli inspirerad till tycker jag. Så om ni känner för att fundera på det en stund, se Maria Larssons eviga ögonblick. Fyra av fem rattmuffar.