nu mår jag mycket bättre

Idag har jag varit i stora staden Stockholm och sett på teater. Några vänner hade en biljett över, den blev över, och jag är inte den som säger nej till teater. Så vid ett tiden stressade jag ned mot stationen och vi tog oss till stadsteatern för att se Kristina Lugns verk "nu mår jag mycket bättre". Jag har bara sett nåt av Lugn innan, och läst nån av hennes diktböcker, men det räcker frö att man inte ska bli överraskad av stilen. Det är som att varje replik är en rubrik, en one-liner, en punsh-line... Varje replik är ett statement. Typ. Det r lite svårt att förklara, men det är svårt att förstå så jag antar att en vag och märklig förklaring speglar rätt väl hur det känns att titta på Lugns pjäser. 

Aktörer: Claire Wikholm, Lennart Jähkel, Tina Råborg, Richard Forsgren, Marika Lindström och Tomas Bolme

Faktum är att jag blev lite besviken. Första akten var helt okej och som förväntat förvirrande, speciellt slutet, då flippar den ur totalt. Men som sagt, det hade jag ändå väntat mig. Och replikerna är helt ljuvliga vid tillfällen, och karaktärerna också för den delen. Scenen var helt okej och skådespelarna var också bra. jag var inte överimponerad av någon men de gjorde kämparinsatser med att få replikerna och det andra att fungera ihop - så de förtjänar en eloge ändå. Det är inte lätt att spela Lugn. 

Men sen kom andra akten. Man tänker att det nu fanns trådar de kunde dragit i. Relationer som påbörjats och blivit komplicerade. Men det fortsatte inte på nåt av det som hänt. Snarare så plockades det upp minst lika ånga nya. Och de som fanns ändrades om i grunden så att de symboler man accepterat i första akten i andra blev något helt annat. Och inte p ett vettigt eller bra sätt. Kort sagt så var den för lång för att inte följa en tråd bättre. eller iallfall fem trådar. Nu var det bara ett nystan av ... ja, ingenting?.. eller typ blekt oranget garn. 

Jag ska sluta med metaforerna. Det var förvirrande, men bra. Inte förvirrande på ett bra sätt, utan mer som att det fanns element i förvirringen jag verkligen kunde uppskatta. Som den ensamma geologen i första akten. Eller det sista med underlaten. (inga större spoilers) Men i det stora hela var den inte sammanhängande nog. Less is more, Lugn, less is more. (Hon skulle nog mått bra av att läsa lite homiletik med Grenstedt och få inbankat "kill your darlings"... Det kanske skulle göra hennes pjäser bättre i framtiden.) Och om jag blev förvirrad, som ändå emellanåt kan uppskatta hennes still och är någorlunda filosofiskt lagd, kan jag tänka mig att det jag såg idag kanske inte går hem hos särdeles många... (sagt utan att förolämpa nån hoppas jag... Säg gärna emot om jag har fel!) Jag vet att detta är en tidig text av Lugn, och att den dessutom inte visas för första gången (Dramaten för ett gäng år sen om jagmins rätt), men ändå. Hur kan något sånt här gå hem inför stor-publik? Om det inte blivit lite Kejsarns nya kläder över det hela.. 

Jag har lite svårt att avgöra om det är texten i sig eller regin, eller till och med skådespelet som gör att det inte håller. Att allting faller inte ens halvvägs. Jag gissade där och då att det avr texten, men nu när jag tänker efter och inser att den visats förr och att det är massa folk som går - antingen kommer folk dit nu på grund av hennes namn, eller skådespelarna, eller s gillar det verkligen pjäsen.. 

Tur att jag var där med trevligt folk, annars hade det känt lite ambivalent att rest till Stockholm bara för det där. Och den meningen säger egentligen allt...