There will be blood

Kvällen film, med trevligt sällskap i soffan, blev There will be blood. Förväntningarna var ganska höga efter att ha läst och hört om diverse oscars (huvudroll och foto) men vi visste inte vad som väntade.

Den är skriven och regisserad av P.T.Andersson - som gjorde Magnolia och Cigaretts & coffey (-93) och de märkliga bitarna, det konstiga, går igenom alla dessa. There will be blood är en mycket märklig film. Oootroligt snygg, men märklig.

Den handlar om en karl som gräver efter, och hittar olja. Han lyckas och efter nåt hopp i tiden är han stenrik och äger ett stort företag. Snart får han tips om ett stort oljefält osm vi får följa med när det exploateras. Han bygger upp hela samhällen och blir själv ännu rikare på kuppen.

I fokus finns han själv, som är en mänska som samlat på vrede hela livet. I slutet var jag nervös så fort han rörde på sig - man visste aldrig om eller åt vilket håll det skulle explodera. Han spelade mot sin "son" som på nåt sätt var pappans kontakt med värme och verkligheten, men fick betala höga pris för det. Sen finns jokern i sammanhanget - den unge karismatiske prästen i byn som det stora nya oljefältet ligger under. Han var läskig.

Det som gjorde den här filmen mer än en vanlig film var tre saker - fotot, skådespelarna och musiken.

Fotot var komplicerat bandat med simpelt, rakt på blandat med långa klipp, klassiska perspektiv varvat med omöjliga vinklar och hela klipp filmat genom rutor och i ljus som speglar hur det känns att gå inomhus efter att ha varit i strålande solsken. Genialt. En rättvis oscar.

Med sämre skådespelare hade filmen fallit totalt. Daniel-Day Lewis (dicaprios motspelare i gangs of NY) klarar av att spela en förvirrad, mentalt labil, hatande, vinstdrivande mänska som älskar sin son och är fylld av skam. Komplicerat. Även birollerna spelas av duktigt folk. Det som är imponerande är att den är sjukt svårt skriven. Inte många av dialogerna är normala samtal, inte mycket av det som sägs ska sägas på ett vettigt sätt. Långa stunder sägs ingenting utan det är som att ansiktsuttrycken driver historien framåt lika mycket som orden och handlingarna. ovanligt.

Musiken var helt sjuk. Inte många rena toner, och ingenting verkade stämma eller förstärka det som visades i bild. Allt var inspirerat av oljeborrningsljud. Dunkande, gnisslande, taktfast hamrande. Tungt och repetitivt. Svårförklarat för jag har aldrig hört något som liknar det i gengren filmmusik.

Jag lutar åt en 4a. Det var en grymt bra film på så många sätt. Men jag kan inte säga att jag tyckte om det. Fast det lär ju inte vart meningen heller. Det är inte den sortens film. Men jag vill inte se den igen, på länge iallafall. Så vi säger 4a med reservation.