Vargtimmen

Vi satt och tittade på en Bergman film hemma hos mig ikväll. Antagligen den grövsta av dem vi sett. Och det börjar bli ganska många. Vi såg Vargtimmen från 1967.

Den handlar om den lidande målaren Johan (max von sydow) och hans hustru alma (liv ullman) som bodde ensamma på en ö. Sen dyker det upp personer och varelser som beter sig underligt och mer och mer förs handlingen framåt utav inte helt verkliga händelser - som en vaken mardröm. Mer och mer blir de nya personerna demoner som alla är ute efter att på märkliga och personliga vis plåga livet ur Johan. Alma dras mer och mer med in i Johans värld och snart är det bara horror och oförstånd och man känner nästan själv hur man blir lite galen.

Den värsta scenen vill jag faktiskt varna för - när en vuxen karl slå ihjäl ett barn med en sten.

En otroligt grov film på många sätt, där linjen mellan verklighet och tankevärlden suddas ut mer och mer. De flesta element i en riktig skräckfilm finns där, men jag tror det är en dramafilm. Obehagkänslan är stor och man förstår inte allt. Det kändes lite som att Bergman gjort film av en Kafka bok. En av oss i soffan ikväll tyckte den var rent utav dålig, själv tyckte jag själva filmande var otroligt, men jag kan inte säga att det är en av hans bättre. Både Sydow och Ullman var fantastiska och det är så jag dreglar över kameravinklar och ljuset.

Så sitter vi där och tittar. Och det är mycket tystnad i filmen. SOm en effekt. Inget ovanligt i Bergmafilmer, men här nästan ovanligt mycket. Och vad händer. Jo min granne bestämmer sig för att öva på sin djäkla (ursäkta) cello. Klockan 9 en fredagskväll tänker hon att nu, nu ska jag öva på det jag alltid spelar fel på, för nu kan jag ju absolut inte störa nån...

Det borde finnas lagar emot att förstöra andras film/konst- upplevelser.

Den är naturligtvis ett inlägg i en debatt eller två också, som de flesta bergmanfilmer. Vart går gränsen mellan dokumentär och spelfilm? Vad är verkligt? För att inte tala om frågan om vad konst är och vart den gränsen kan dras...

Så känslomässigt fruktansvärd men fantastiskt filmad och utförd och jag känner mig helt ambivalent inför filmen - men jag måste ge den en klar 4. Nästan mer. Den är ett konstverk. och jag tror att den åstadkom i mig precis det som syftet med den var. Så 4 rattmuffar men med blinkande varningsskyltar.