Palme

Varför sluta gå på teater när jag nu kommit hem från west end?

Så jag har gått på teater. Linnea och jag såg "Palme" på stadsteatern i Uppsala.

Den var lite speciell. Det var en sån där som improviserats fram av skådespelarna och regissören, ett hopshok av scener. Det var som ett pussel jag inte förstår.

Tanken var att de skulle ge oss en ny bild, inte den som finns i media, av vem Palme var. Men jag tyckte mest de pratade om det han tyckte. Och inte på ett sammanhängande vis, utan fragmentariskt. Det fanns ingen röd tråd alls, och som Linnea sa - man upplevde ingenting. Hon har rätt i det, nu när jag funderat lite ser jag vad hon menar. Oavsett vilken sorts teater man är på, vill man uppleva någonting, men vi gick lika oberörda därifrån som när vi kom dit. Vi kanske lärde oss något nytt om socialism eller nåt sånt, men vi upplevde inget. (och detta trots lätt desperata sätt att få med publiken - som att ha upplyst hela tiden där vi satt så vi skulle känna att vi "var meeed".. )

den får två av fem rattmuffar, och då är en av dem helt förtjänat av den långe skådespelaren som i slutet gick ut och imiterade ett litet tal som Palme själv. Med stor näsa och vandrande ben och helt rätta gester. till och med rösten var lik. Och sen överdrev han lite ju längre scenen var... lustigt. (ett litet plus till årstidsgrejen och när kaninen pudrades)..

Inte särdeles imponerad, vilket överraskar mig, för Uppsala statsteater burkar imponera. Men jag ska dit en gång till den här veckan, så det gör inte så mycket..