Ni vet den där scenen när Maria och Kaptenen äntligen får ihop det i Sound of Music?
Jag har aldrig riktigt förstått den scenen. Dels är det en sån där scen då de helt plötsligt ska tala klarspråk med varandra. Om man tänker efter, de har egentligen bara sagt hej och sen grälat tidigare, och nu ska de plötsligt vara ärliga och mjuka.
Men det riktigt märkliga är att precis när han har sagt med sin basröst "i love you" så lutar hon sig in mot honom, som o hon tänker kyssa honom, men i sista sekunden vänder hon lite på huvet, och istället börjar hon sjunga. Ganska högt också. Om sin barndom.
Hela den sången är rätt vackert i sig - någonstans i min barndom eller ungdom måste jag ha gjort något gott. Men i sammanhanget... kunde hon inte valt ett bättre tillfälle att börja sjunga på?
Idag har jag tröttnat på bibliotek. Jag gick dit, men satte mig inte ens ned. SÅ jag cyklade hem och har nu pluggat i min soffa i ganska många timmar. Effektivt. I bakgrunden går det filmer jag kan utantill, så de inte distraherar utan stärker koncentrationen. Just nu - Sound of Music. (har bara kommit på mig själv med att sjunga med en enda gång..)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar