Något hemskt hände i helgen. En bekant/gammal vän gick bort under väldigt tragiska omständigheter. Många jag känner sörjer just nu och jag med en del. Hans familj har väldigt ont. 

En sak har jag funderat på. När någon dör i ett engelsktalande land finns det enkla uttryck man kan använda, som I'm sorry tex. Här finns det "mina kondoleanser". Inte riktigt lika bra. Det låter för formellt och jag skulle aldrig kunna säga det på ett naturligt sätt till någon som har ont. Möjligtvis på själva begravningen. Men inte sådär när man hör om en kompis bekant på kafferasten eller så. Vad ska man säga? Jag är så ledsen kanske funkar. Vad tycker ni? 

Det är svårt när något ont händer. Hemska saker är en sak, då känner jag ett visst avstånd, distans, på något sätt. Men onda saker helt utan förvarning går djupare. Det gör ont på ett mer malande vis som kan ge lite ärr på ett annat sätt. 

Nu låter det som att jag mår helt kass. Jag är egentligen okej, det jag funderar på är hur man kommer över sådant som att förlora sin son, sin bror, på ett illa sätt. 

Det måste ju förändra hela ens jag i grunden. Annat har jag svårt att tänka mig. Det är en sån sak man ite kommer över. Det är svårt att tänka på hur Familjen nilsson mår just nu. 

En annan sak jag funderat på sen jag hörde vad som hade hänt är hur viktig en församling är. De är medlemmar i mina föräldrars församling och hela gruppen har mobiliserats. All hjälp som behövs har arrangerats och organiserats och frivilligt getts. Ungdomarna har haft sina gruppsamlingar där de pratat om vad hänt, man hade förbönstillfälle och ljuständning på gtj och alla hjälps åt att stötta familjen på alla sätt som de vill ha hjälp på. En gemenskap som en församling som dem är värt otroligt mycket. Att ha beredskap, men ännu mer att ha viljan och kärleken för att ställa upp för de som är en nära, eller är i ens närhet. 

Jag pratade med mamma idag och vi var helt överens om att det är gemenskapen som behövs när man sörjer. I alla fall i början, under och efter chocken. 

Vi måste ta hand om varandra. Om inte annat för att ha några som håller i en när världen rämnar. Det är vad församlingen ska vara. De som håller i. 

Jag är tacksam för de som håller i mig. Vänner som familj.

27 mars

Idag ska jag på roadtripp! Det ska bli himla trevligt. Har fyllt termosar med te och packat ned alla bra samtalsämnen jags kulle ta med - som vad gör egentligen gunde svan nu för tiden? Varför har ingen den där traditionella toppluvan med en liten tofs på länge? Har Carola egentligen en helt normal röst, har hon bara lurat svenska folket totalt för att vinna sympatipoäng? Varför tyckte vi om alice bah och hur trevligt är det egentligen att våren börjar dyka upp? Hur byter man däck enklast på en bil och sen naturligtvis listor - top fem listor på bästa film, sämsta 90tals poplåt och sällskapsspel, barnprogram när du var liten och bästa sångare från sverige... Jag har en lista i huvet på samtalsämnen. Nåt var jag ju tvungen attta med mig, arbetsfördelningen hamnade annars på att olof sköter bilen, emi maten och jag...typ mig sjäv... Nu måste jag äta frukost för de kommer och hämtar mig närsomhelst....

Dagens stora sysslan har varit att fundera på min uppsats röda tråd, och när jag kört fast har jag varvat med att titta ikapp avsnitten jag missade under indien vistelsen i serien ovan. Vanligtvis är jag för nervig för att se skräckfilm eller serier i samma stil själv, och inte många vill titta med mig så det blir inte så ofta. Men supernatural är så snyggt gjord att jag inte kan låta bli. Och jag syftar inte på pojkarna, utan mer på effekterna, miljöerna, musiken, själva kameraarbetet med vinklar och sånt. Allt det plus att det är så sjukt spännande. Har följt serien ett tag nu och det blir bara värre och värre. Eller bättre och bättre i och med att det blir mer och mer världsfrånvänt. JAg hoppas dock att det inte fortsätter för långt på vägen de är på nu, då kommer det bli en "angel" av det hela. Den serien började bra, men efter några säsonger och apokalyps och annat så blev det illa och sen värre och (spoler allert!) det slutade rätt kasst med något som liknade tre kronors slut mer än nåt annat. Synd. Så i'll keep crossing my fingers att det inte skall hända. Nu tillbaka till tekoppen. 

Idag är det tisdag och det innebär för min del minst fyra avsnitt vänner hos erik och daniel. Det är trevligt. Idag var det dessutom dags för ett av mina al time favorit avsnitt - det med brad pitt. Inte bara för att han är snygg, utan ganska mycket på grund av hur phebe reagerar på att han ser ut som han gör. 

Annars har jag haft lektioner och funderat på min uppsats, pratat med en tekniknörd via en telefonväxel om min raouter och sjungit en italiensk sång idag. Och en hel del annat. Det har varit en lång dag. Nu är den dock snart slut. Amen

(hade jag vart piggare hade jag letat upp kortkomandot som tar bort understrykningen, men jag är inte piggare så...)

en fin grön ikea mugg

Jag har transkriberat klart! det är en mycket bra känsla. Fortfarande. 

Jaghar ringt folk idag. Folk jag inte hört av mig till på länge. Inte för att jaghaft nt vettigt att säga, men att höra folks röster kan göra mycket för humöret ibland. En stund pratade jag om vädret. Men det gjorde inget. Det man vills äga smiter liksom igenom ändå i röstlägen och sätt man pratar på. Nu ska jag dricka te i en fin grön ikea mugg.

Fyra extremt nördiga, löjligt socialt underutvecklade och obekväma och smarta unga forskare och en granne som sällan har annat än rosa på sig men i övrigt är någorlunda normal. Det roligaste i serien (slutet på andra säsongen går i usa just nu) är när de av nån anlednign försöker trash talka varandra. Man kan säga att de gör bra frösök men inte har en aning o vad det gör. Om ni glömmer (eller förtränger) att ni själva har bivit vuxna och mogna mänsker en stund är det här en bra tidsfördrivare. 

tjugotredje och bebådelsedagen

en helg med magnus linnea och bettan - det silvriga tillskottet till familjen norberg. Förhoppningsvis luktar hon bättre nu. Ikea är fortfarande förkroppsligandet av folkhemsdrömmen i svenska hjärtan, antar att det är förhoppningen om att illusionen av den utopin skall sprida sig hela vägen hem till oss ju mer vi köper som gör att vi spenderar tid och pengar och busslaster med folk från en liten håla på L som stod bakom oss i köttbullskön åker dit på sin lediga dag. Eller så är det de biliga priserna och de käcka namnen. 

igår var en bra dag. och bättre kväll. Idag har varit en lite långsam men trevlig dag. Spenderade lite ledig tid i dom kyrkan. På mässa och i taket och lite i gott sällskap. Vi åt gelatin i lättätlig men motbjudande form ( - sockertablettaskgodis i bjärta färger). Lärde mig lite av den nya kassapparaten så jag gjorde lite nytta också. Det är roligt att vara där för jag får så intressanta frågor hela tiden, och jag kan oftast svara på dem! det är skönt att vara fisken i vattnet för en gångs skull. Det är inte så ofta jag vet vad jag håller på med egentligen, men när nån frågar mig om dag hammarskölds minnesmärke eller maria återkomsten - skulpturen eller när väggarna målades i mittskeppet, så vet jag vad jag ska säga. Och hur. det är en rätt god känsla. Att kunna svar med säkerhet, utan ifrågasättande och dessutom lyssnar den jag pratar med. Nu ska jag inte överdriva, men jag trivs med det.

nu ska jag streema ett halvt avsnitt big bang theory till innan jag ska sova... sista trabskriberingen imon. tack och lov!

helgen skrider närmre

Även om enhelg inte kommer innehålla något särdeles spektakulärt spännande, är det ändå trevligt när den kommer. det betyder för min del att jag inte kommer skriva mer om transkribering - tror jag gjorde min sista mening alldeles nyss!!! och för er del i minsta fall att ni inte längre behöver läsa mina utläggningar om alls som är trevligare än nämnda syssla. Nog om det. Min helg kommer kanske bli lugn kanske inte. Man vet inte. I kväll blir det iaf en hemmakväll med kanske lite folk på besök. Det är antingen det eller gå ut och dansa jag känner för och vad jag vet är det ingen jag känner som har tid att dansa just i kväll så nu kommer det hit trevligt folk istället. Nej inte istället, det lät som att jag hellre ville dansa än träffa dem och det stämmer inte. Ska sluta svamla nu. Trevlig helg vänner!

att träna efter transkribering är som edward cullen...

träning är som...

mmm.. att träna efter en hel dags troget tråkigt transkriberande är som att få drick ett glas saft på en varm sommardag. Det är som att se en riktigt bra film efter polisskolan 7. Det är som att få tillbaka son egen mobiltelefon efter att man haft en dålig gammal lånetelfon när ens egen är på lagning. Det är som att ta på sig ett par raggsockar när man suttit still i ett lite för kallt rum lite för länge. Det är som att upptäcka vilken av strängarna på gitarren som är lite lite off och stämma upp den precis lagom. Det är som att äta kina-mat på chinariver efter en hel månad med broccoli och gröt med krossade linfrön i. Det är som när det där envisa brutna revbenet som aldrig vill läka helt helt plötsligt en dag slutar göra ont. Det är som när man nyss pumpat däcken på cykeln. Det är som att få äta havregrynsgröt med lingonsylt till frukost istället för chilikryddade röror och kikärtpankakor i 6 veckor. (märks det att jag är lite hungrig när jag skriver?) Det är som att kunna dra det förta djupa andetaget genom näsan efter en förkylning. Det är som att få sig ett riktigt gott skratt i slutet av en lagom kul sitcom på teve3. Det är so att få en kram av nån man inte sett på länge. mmmm....

ser fram emot Vernes "resan till jordens medelpunkt". Har inte upplevt 3d sen jag och familjen var på disneyland för massa år sen. Då var det ganska roligt. Kan tänka mig att jag har tillräckligt mycket barnasinne kvar för att kunna fnittra åt det nu med, trots attd et är en familjefilm...

att transkribera måste vara det tråkigaste som finns. Det är värre än damsugning. Det är värre än att titt på färg som torkar - och ja, jag har prövat. Och det är inte bara tråkigt, det är svårt också. För allting måste vara exakt. Jag är inte bra på exakt när det gäller texter och bokstäver. Så det är tråkigt intill förtvinande, svårt intill irritation och samtidigt kräver det tillräckligt lite koncentration för att jag ska bli distraherad av allt. OCh jag menar allt. jag blev distraherad av att sopbilen körde förbi utanför. Det räckte för att tankarna skulle börja vandra. 

allt detta leder upp till att jag verkligen inte tycker om att transkribera. Jag har till och med övervägt att betala nån för att göra det åt mig. Har dock inte hittat nån med ett rimligt pris än... 

Vad heter det när man är frustrerad och irriterad på samma gång? irfrustrerad? frustrirerad? 

bibelstudie/böne grupp är ett mycket trevligt koncept. Man ses ett par stycken, helst inte de absolut närmsta men ändå goda vänner, och så pratar man om Gud och sig själva och varandra och vädret. Allt på en trevlig och gemytlig men ärlig och hjärtlig nivå. Jag trivs mycket bra där. 

Att prata om Gud är inte alltid trevligt. Det kan bli ganska obekvämt av många anledningar. Vi har alla olika bilder av honom, vi har alla en personlig relation likväl som vi har en kollektiv gemensam relation på ett vis - vi är ju en kyrka och hans folk. Den personliga relationen innehåller i 99,9 procent av fallen endel spänningar och det är lätt att råka snubbla på någons spända tråd. Oavsett vad man säger om Gud är det antagligen i närheten av någons jobbiga problem och vajrar om man är ett par stycken. 

sommaren nalkas

attans att ignen av er gissar rätt på avr jag ska på praktik. Hade gärna velat ha skjuts nämligen. Men det kanske finns nån frivillig för en liten roadtripp ändå - det är ju nån som ska prästvigas lite norrut runt de dagarna jag ska inställa mig för aktiv tjänst... i vilket fall. Praktiken skall jag göra i boden - tack till alla medverkande i tävlingen... 

Ett spakprov på det vackra i en illa film (sin city alltså). Ett annat plus är de otippade skådespelerskorna i birollerna av, låt oss kalla promiskuöst influerade yrkesgrupper. Som Alexis Bledel (Rory i gilmore girls). Lite extra tvist på det hela skulel jag säga. Så titta på den, men inte ensam om du inte har en stark mage...

Ja, vad ska man säga. Det var en spännande omröstning, det kan jag säga utan att känna mig ensam. Att svenska folket som klump och över en kam tillsammans har en känsla för klass, det kan jag också säga utan att skämmas. Hon var en av de få som kunde hålla ton ordentligt ikväll. Det måste för övrigt vara ganska dålig medhörning i globen, för som jag förstod misslyckades inte i princip alla med sina svåra partier och låg för högt eller för lågt i de lätta, i deltävlingarna. Jag som inte sett nå av dem blev inte direkt överraskad av detta. Tror jag är lite cynisk. Jag vill att det ska vara schlagerfestival med liveorkester och duktiga sångare mer än showartister. Inte direkt lätt att ordna, men än har jag inte tappat hoppet - och ikväll blev jag positivt överraskad. Det var en duuuktig sångerska och de var inte helt halvnakna eller ens i närheten. Som sagt, en bra överraskning.

Annars har jag spenderat tid med familjen Brandt. Druckit det godaste tet jag nånsin smakat och låtit mig själv bli förälskad i den nyaste lilla medlemmen. Han har ett mycket uttrycksfullt ansikte det lilla livet. Att vara tant rebecka är inte så illa som det låter frö en gammal ungmö and life does make a little bit more sense when there is a child in your arms. Somehow...

Just nu är det sin city p teve. Det är en av marvels bäst filmer måste jag säga. Miller är något av ett geni som kan skriva som han gör - scenerna är vackra och groteska samtidigt. Inget som direkt sker av misstag. Och rodrigues - de få filmer jag sett av honom är alltid imponerande. Jag såg en dokumentär om honom en gång då de berättade att han är typ serietidnings nörd som lyckats bli kung inom lågbudget lätt märkliga med bra och snygga filmer. Det var en rätt imponerande bild av honom just för att han vägrade lämna sitt ämne, sitt område. Då ger det hans verk lite extra glans i mina ögon. Det gäller dock alltid att komma ihåg att inte tänka på att det är tex en arm som flyger iväg, utan man bör lägga det på nivån att man tänker - vad snyggt armen flög av. Lite distans och avtrubbning så kan man se det genialiska i det hela. 

Ikväll är det fest nånstans på kantorsgatan. Själv ska jag sova i natt. Sover 9 10 timmar varje natt sen jag kom hem för en vecka sen. Har endel att ta igen från typ i höstas redan verkar det som. Men det går åt rätt håll nu. Imon ska jag till gymet. woho. 

skol-skjutningen i tyskland

Jag har just suttit och läst om skol-skutningen i tyskland. Först är man blase nog att reagera med att hur kan det hända så nära oss? USA, visst där är ju folk galna och våldet högt, men det här är ju nästgårds. 

Igår när jag först såg rubrikerna kollade jag på hitta.se vart det var nånstans genom en kordinat-länk från svds hemsida. Nån hade dock lagt in fel kordinater så pilen hamnade inte i tyskland där den skulle vara utan i blekinge. Det var lätt chockande i nån minut innan jga kopplade att det var fel. 

Men när jag nu tänker efter, tyskland är inte så mycket längre bort, vare sig i kultur eller geografi. (Inte finland heller för den delen...)

Hur ska vi förstå sånt här? Hur kan vi förstå ondska i en förvirrad tonåring? Det de här ungdomarna uttrycker i sina efterlämnade filmer och brev är ju hela tiden ungefär detsamma; de är ensamma, förvirrade, utelämnade, missförstådda och smarta. 

Vilket vi ser varje dag i människor runt omkring oss. I folk runt omkring oss. Hur kan vi förstå?

Del handlar det om att förstå för egen del, och för andras, vad som har hänt. Så att världen fortfarande har någon rätsida och trygghet post-skjutande. Dels handlar det om att förstå så att vi kan förhindra att fler inte ser någon annan väg ut eller väljer den framför andra vägar. 

Den sista är lättast att svara på. Vi måste ta ansvar allihop. Ansvar för att se och hjälpa och öppna bättre vägar för dem vi ser runtomkring oss. Det handlar om att se varandra. Om någon hade sett den där pojken i tyskland, hade det blivit annorlunda då? 

Utan att lägga skuld på någon skulle jag vilja säga ja. Antagligen skulle det blivit annorlunda om någon stått vid hans sida genom det svåra och lyssnat. Tror ni inte det? Iallafall kunde det inte ha skadat. Alla behöver någon. Det gör livet lättare. (jag vill inte påstå att jag är expert på vare sig ungdomar eller folk psykiska störningar eller psykoser, vilket jag antar spelar roll i såna här sammanhang, jag kommenterar på ett mer allmän mänskligt plan nu.) 

Den andra är svårare. Hur kan ondskan i världen ta sig uttryck genom en ung man på ett så groteskt vis för alla inblandade? Hur kan vi tro på en god värld efter något sådant? Hur kan vi tro att människan är god efter något sådant? (jag undrar vad c.s lewis eller bonheuffer skulle svara) 

Att det finns oförklarlig ondska, oförståelig ondska är svårt för mig att förneka. Vi kan inte undvika den för den finns överallt. Samtidigt finns det en annan sida av världen som speglar något annat. Det är den sidan vi måste hålla i hårt med båda händerna när sådant här händer. Den sidan som speglar guds godhet och kärlek och nåd. Det låter nästan klicheaktigt i såna här sammanhang, att polarisera som jag gör. Men när något är nattsvart och inte grått är kontrasten inte fel - det är vitt som behövs. Eller blodrött. Och Gud har dem båda. Hans blod tvättar oss vita - för att citera en gammal lovsång. 

Att acceptera en världsbild där det finns ont och gott i ett sorts samspel, där de båda slåss för sin existens i våra liv, kan få medvetna konsekvenser. Jag menar att om vi ser världen som sådan, kan vi också välja vad vi koncentrerar oss på. Ingen kan ignorera det onda eller det goda helt, men vi kan välja att sätta vårt fokus och vårt mål i livet i den ena eller andra riktningen. Eller kanske mer väl uttryckt, vi kan välja att bygga våra trossatser och grundvalar i livet på det ena eller andra. Att välja att tro att människan vill gott och inte ont, att välja att lita på att livet inte bara går nedåt. Och även när det gör det, hålla fast vid inställningen att det vänder. 

Det jag talar om är hopp. Vi behöver hålla fast vid ett hopp om något gott när det svåraste händer. Och det goda hoppet är Gud. Kärleken är störst javisst, men utan hoppet är kärleken ostadig. Hoppet ger oss framtidens trygghet, och den behöver vi. Den behöver den som sörjer idag. Den behöver den som är ensam, förvirrad, missförstådd... Den behöver du och den behöver jag. 

Alla tårar är inte av ondo. Gör vad vi kan för att hjälpa dem som förlorat, även en känsla som går oförmärkt förbi i oss, kan förändra så mkt att den i framtiden betyder något för någon annan. Jag menar att vi inte ska låta såna här saker gå förbi oss. Hur skall vi kunna hjälpa människor att behålla hoppet och förhindra liknande ondska om vi inte lär oss. Allt ont avtrubbar oss inte, endel stärker hoppet. Om vi väljer att det ska göra så. Med Guds hjälp. 

Gode Gud. Trösta dem som sörjer. Styrk dem som är svaga nu och välsigna dem som lämnat oss. Amen

kolla in werethehellismatt.com - man kan visst bli känd för ungefär allting...himla kul...(tack för tipset anna...)

något att ha på händerna

Okej, jag vet att det egentligen är femtonåringar som ska tycka om twilight-sagan, men jag gör dte med. Och jag skäms itne för det. Jag tycker om fantasi av den löjligt romantiska, magiska, vackra sorten - hit räknas tolkein, narnia, eragorn och definitivt vampyrer i diverse böcker - inte minst twilight. 

Okej, jag ska sluta innan jag börjar ge mig in på varför mer djupgående än att jag tycker om det och kanske är lite grann sån. I vilket fall - idag är en mycket bra dag när det gäller den här aspekten. Scrolla upp och titta på beas fina vantar på bilden ovanför. Klar? Idag har ida, min käre vän, blivit klar och gett mig ett par såna! Jag äger ett par åsna skitsnygga vantar. Ida är bra på att sticka. jag äger väldigt väldigt bra vantar. 

det gäller att hitta lycka i de små sakerna.

Annars har jag mest koncentrerat mig på att vara svensk idag. Det har nog gått ganska bra.

Plus att jag fåt veta vart jag ska göra praktik i sommar. Nån som vågar gissa? Den som gissar rätt kan få den stora äran att skjutsa dit mig framåt juni!!!

Nu ska jag äta svensk falukorv. Ingen masala nån stans. mmm... gott... Imon däremot blir det masala. Ska ha indien-kväll med lite folk. Det blir trevligt. om inte mer än så... 

hemma

har ni någonsin lagt märke till hur tyst sverige är?

Vi reste hela dan och en natt typ igår och kom fram svensk tid vid 8 någnång i uppsala. Jag gick til macken och sen somnade jag runt tio. Vid den här tiden i indien är klockan runt lunch. Kan inte sova mer. Men till poängen - det liksom susar sådär i öronen på mig som det gör efter en högljud live-konsert. Plus att det itne låter någonting alls nånstans. Det är väldigt trevligt.

Nu ska jag äta skogaholmslimpa inköpt på macken igårkväll, och dricka te, riktigt te. Och eventuellt se en roy andersson film. jag tycker om roy andersson filmer. Och te. och skogaholmslimpa. 

Jag tror att allt tyder på att jag är glad att vara hemma igen. 

Ja, endel trevligtheter har det hänt. Vi åkte upp i bergen dagen efter vi var på backwaters, och om jag tyckte åka båt var trevligt... Det avr trevligt och väldigt vackert. Men bergen slog nog högre. Det är ganska många hundra fot och över tusen meter över havet by far, så utsikten var fantastisk. Vi såg te plantage och vandrade omkring på diverse ställen. Vi skulel dock se så mkt att det itne blev långa stunder alls. Jag hade kunnat stanna där en vecka bara för att få se hur de olika vyerna förändrades med att solen ch vädret vandrade fram och tillbaka. Dimmigt och klart, regnigt och vindigt, ljust och mörkt och alla färger och skuggor...vackert som attans. 

Sen åkte vi till ett vilddjursreservat av nåt lag. Det var nästan inget vatten i floden som vi skulle åka till och djuren tyckte inte det var nån bra dag. Vi såg två elefanter ute i skogen på långt håll - det såg ut som två gråa klumpar mellan träden. Hade de inte rört sig hade jag trott att det var stenar... Och sen såg vi några grisar, som mest påminde om stubbar för även de var på långt håll. Förutom de och några fåglar såg vi mest träd, stubbar och stenar. Som inte var nåt annat än stubbar och stenar. Det var visserligen ganska vackert men på ett vilddjursreservat kanske vi hade lite andra förväntningar. Ett litet dipp den dan kan man säga. 

Sen såg vi ett gäng kyrkor där uppe också. En var speciellt vacker, den låg precis mitt bland teplantagen. 

Sen, sen mina vänner, fick jag uppfylla ett syfte med resan. Jag red lite på en elefant. Det avr lite fånigt och en stund kännde vi oss väldigt vita och dessutom lite som att vara på kolmården, men om man ignorerade den instinktiva känslan så var det ungefär vad det låter som. jag red på en elefant i indien. Till och med per och tomas erkännde efter en stund högt upp på bestens rygg att "det här var ju ganska trevligt". Elefantskötarna tog en massa fåniga bilder med min kamera så här kommer nåt för ert stora nöje....

Visst var det en fin bild? lagom generade av situationen och samtidigt roade. De var ganska roliga på ettannat sätt de där skötarna, de visade på alla sorters frukater och träd vi gick förbi. Så vi fick se hur peppar växer, hur kardemumma, djackfrukt, kaffe, te osv plantorna ser ut. Hälften ahde vi sett förut, men kardemumman var spännande tyckte jag. Och chilifrukterna jag fick på en liten kvist bekräftade att små chilifrukter är väldigt starka...(den sorten är itne så stark när den vuxit till isg lite..)

Vi var en stund på ett , ja typ ett naturreservat. Skyltarna på ställen sa att det här var indiens enda ekologiska turistmål. Det var vackert. Man såg långt över kullarna och i horisonten låg det lite dimma och regn över bergen. Där kunde man andas djupt.

Kvällsutsikten. En liten plats i minnet... 

Nu ska jag försöka gå och packa min väska och fixa lite på rummet innan lunchen. Sen bär det av till tåget vid 3tiden, bengalore imon och det ska bli roligt. Vi bjöd med oss de vännerna vi skaffat oss där och lärt känna lite extra att gå ut och äta med oss imon kväll, sista kvällen i indien. Så det ser jag fram emot. Sen tidigt på söndag morgon (typ 4-5 ) åker vi till flygplatsen. Få se om jag hittar internet igen innan vi är i sverige söndag kväll svensk tid. 

Det känns bra på ett sätt att lämna indien. Vi har gjort det vi ska och har arbete framför oss. Jag vet vad jag ska göra. Det är en bra känsla. Plus att det ska bli skönt att kunna klä mig i normala kläder och gå utomhus utan att folk stirrar. Och att få träffa folk igen. Det ska bli gott att komma hem, så känns det. Sen kommer jag sakna endel här. Jag tycker om att prata engelska tex. Jag har läst så mkt på engelska att jag halva hösten har tänkt på engelska, så det är väldigt naturligt och nästan lättare att säga vad jag menar.. Jag kommer sakna endel folk här, maten när den är som bäst och alla vackra vyer. Indien är ett väldigt vackert land. (tror jag använder det ordet för mycket... borde kanske variera vakabulären lite...) Och det luktar ofta ganska gott. 

lagom ambivalent som vanligt.

Vi hörs snart.

en sak till - simon - när kommer du till usala? 

och vilken bok kommer motilonkommentaren ifrån?

och filmen jag sa att jag skulle se klart igår - det gick inte. Det funkade fram till typ sista tio minutrarna. Sen sket det sig. Får hyra den eller ntå när jag kommer hem. På söndag. Det är lite märkligt. Har vart borta så länge nu. Men det ska bli gott att träffa folk igen. Inte så att jag tröttnat på de jag reser med, faktiskt mycket mindre friktion än jag vad jag till och med väntat och jag väntade mig inte mycket, men ändå. Jag har umgåtts med i princip bara män i 6 veckor nu. är i behov av en tjejkväll och en ordentlig filmkväll i närmsta vecka eller så. (Går det att ordna tror ni? ) och naturligtvis en bildvisning! Tror ni jag kan låta bli att visa mina bilder? 

Hör av er vid intresse av något ovan... 

idag har vi varit vid/i backwaters. Det är ett par stora stora sjöar och typ 40 floder som ligger i princip utmed indiens västkust nästan så långt söderut man kan komma. Vi trodde vi skulle åka i en liten putput bt av nåt slag, typ en padda av indisk sort, men icke. Vi är ju vita och ska behandlas därefter... inte riktigt så men vi kände oss vita. Det fanns två luftkonditionerade sovrum, västerntoaletter teve och dvd och en hel massa annat på den väldigt stora båten eller nästan lilla färgan vi hade hyrt. Eller fader joseph hade hyrt sk ajag säga. Det avr i varje fall trevligt. Vi har faktiskt fått lite färg idag för första gången på hela resan nästan. Tomas är röd på knäna, per på näsan och öronen och jag på axlarna. Det går över till imon. 

Det var otroligt vackert där. Vi åkte långsamt och jag lyckades ta en assa fina bilder på indier i kanoter som fiskar och endel fåglar och horisonter och perspektivbilder på vatten och palemr och ja det vr väldigt vackert. Och varmt, men det fläktade lite så det var helt okej ändå. 

Efter ungefär 2 timmar stannade vi till och jag per och tomas plus en indier vi itne kände elelr kunde prata med klättrade in i en kanot och paddlade in på en liten å (typ). en kanal var dte väl snarare. Det var otroligt vackert. SMå hus utmed sidorna och risfält och palmer som hängde över vattnet som var jättevarmt och grönt och solen sken mellan mangoträden och jag fullständigt njöt av att få göra något så fysiskt som att paddla - vi har mest promenerat som träning här. Det avr en fantastisk halvtimme. Vi såg til och med små indiska kvnnor på the puddyfields med paraplyhattar - jag trodde det var en myt. Fint var det i varje fall. 

bilder komer.

sen åkte vi på vägen hem och hälsade på på ett katolskt prästseminarium. Träffade två studenter som visdae oss runt De var snälla. 

nu ska jag dricka vatten. Har svettats mkt och druckit lite idag. 

Per, tomas, Den muslimske föreläsaren, hans kompis, stefan och fader joseph mellan husen på centret där vi bor... 
på en vattenflaska... Visste ni att madonna inte dricker nåt annat vatten "holy water" - ett företagsmärke som tappas nån stans i usa och innan det skickas iväg från fabriken finns det präster där som välsignar det...

idag har vi haft en akademisk expirience som fader joseph kallar det. Det vill säga att vi fick träffa en lärd karl i förmddags som svarade på frågor och förklarade hur kristendomen växt och delat på sig i indien. Det avr intressant och förklarade endel märkligheter jag undrat över. Det är ganska rörigt så jag ska inte försöka förklara det men det rör sig om katoliker och ortodoxa grupper som liksom vandrat och brutit sig ut och skapat nytt. Det märkligaste var att när jag frågade varför de gjorde det  så var itne svaret nånstans att det handlade om teologi eller dogmatik elelr så, utan om hierarki, makt och styrande. Bara. Det låter märkligt i öronen på en lutheran jag vet, men så är det tydligen. 

Sen efter lunch så fick vi träffa en muslimsk lekmanapredikant tro rjag han var. Han var trevlig i vicket fall, och väldigt liberal i sin teologi. Citerade bibel en massa gånger och började allt med att förklara för oss att alla muslimer inte är elaka och vill ont i väst. Undra vad han har för bild av västerlännignar om det är vad han öppnar ett samtal om islam med.. Men samma sak där, jag fick lite inblick i islam så det var väl trevligt. 

Sen har jag läst en artikel som fader joseph har skrivit. Den handlade om inculturation - översatt till becka-språk innebär det att göra jesus till motilon. Förstår ni den referensen får ni en guldstjärna eller ett poäng. välj själv. 

Nu ska jag titta färdigt på en film med dicaprio jag köpte billigt på gatan. tror den är ny. Han är underättelsetjänsteman i mellanöstern nåstans och har en massa farliga saker och politik för sig. Ska inte uttala mig om ifall den är bra förens jag sett slutet dock. 

Imon ska vi till backwaters. Det ska bli grymt kul. Åka båt och allt....

Pre och tomas äter sig ...mätta.. vid dagens fika bord... indiska sötsaker på tallrikarna...
Det här är ett kakaoträd. Frukterna ni ser är kakaoträdets frukt således. Det luktade inte choklad till min stor abesvikelse... 
Det märkliga men vackra kapellet hos benedictinermunkarna idag... 
Sw generade flickorna som bodde hos fader josephs systerdotter. Indier tycker nästan lika mycket om gruppbilder som jag gör...

ännu en dag

en varm sådan llider mot sitt slut. Idag är ju söndag så imorse avr vi på gtj i kapellet som fader joseph ledde. På malayam. Man skulle stå upp ganska mycket. Det avr avrmt och jag msåte erkänna att jag itne var närvarande mer än fysiskt och knappt det. Kämpade med ögonlockenmest hela tiden och avr enbart glad när det hela var över. Malayam låter förvånandsvärt sövande när det sjungs i liturgiken... Sen var det lite vila, då jag läste lite under min takfläkt på rummet, lunch vid ett och sen en tur... Vi åkte hem till fader josephs syster och skulle hälsa på dem. När man hälsar på folk i indien får man en massa mat. Sötsaker. De hade ett helt bord. Så vi fick sitta på varsin stol runt bordet medans två tre kvinnor passade upp tillsammans med sina män. Det är alltid lite mräkligt att bli iakttagen när man äter, och de var noga med att bjuda mycket och ofta på allt. Som resultat är jag lite allergisk, men de blev så glada att det var värt det. Sen fick vi hälsa på de flickorna som bodde där. Flickor som vill gå på den bra skolan i närheten och inte vill eller har råd att bo på hostels. De gick alla i 12 standard som det heter här och det är sista året innan man kan gå vidare till college. De var 9 stycken och de var väldigt trevliga. Lite generade kanske men trevliga. Särskilt röda blev de när per och tomas försökte prata med dem... fnittriga. det var väldigt roligt att iakkata. Sen tog vi bilen coh for till ett benedictinerkloster inte så långt därifrån. De flesta var upptagna för de skulel få celebert besäök ikväll av nån inspektor från tyskland, men vi fick gå omkring lite och bland annat titta på deras kapell. Det avr en upplevelse i sig för arkitekturen avr en enorm blandning. Allt mellan romerska pelare till grkeiska avrianten av det samma till kupoler ala eastern stile till ett klocktorn av gotisk karaktär. En salig blandning som avr facsinerande, speciellt eftersom det var så vackert ihop. NÄstan allt var fyllt av symboler också. som att några av pelarna som itne var av indien stil als, hade lotusblommor längst ned, eller i ett annat rum stod de fyra pelare för de fyrla evangelierna osv. Det avr vackert och man kände att människor använde rummen för andakt. Det är inte alltid det känns i kyrkor, men här gjorde det det. Man började nästan spontant meditera när an kom in. Nästan. 

Sen fanns det en ikon också. den första tror jag vi sett i indien över huvud taget i en kyrka. Den hade tagits dit fårn europa för 80 år sen av en munk och föreställde förklaringsbergsscenen. Vackert. 

Utanför var det skog eelr vad manska kalla denindiska varianten av vild växande saker. Palemr och gummirträd och sen odlade munkarna lite allt möjligt. Vi tittade på kakaoträd, kaffebuskar(eller träd, det såg ut som ett träd men visst heter det kaffebuske?jaja) chilipeppar växten och mycket mer. 

Sen åkte vi snabbt tilbaka till centret där vi bor och efter en stunds förväntansfull väntan fick vi se 2 stycken små flickor - 8 och 13 år gamla, dansa tre stycken indiska danser för oss i keralas dansdräkter och allt. De var otroligt duktiga. Man blev nästan hypnotiserad av deras poser och bjällrorna de hade på fötterna... Ska försöka ladda up en liten film av en av danserna... 

Lite paroti och grön curry sås till kvällsmat och dör har ni hela min dag. 

Imorgon ska vi få besök av en professor som ska prata om kyrkans historia  och framväxt i indien och specifikt kerala och mer specifik tror jag blir tomas traditionen. Vi kan grunderna redan, men nån sammanhängande historia har jag inte fått på några månader så det blir nog nyttigt. Dessutom kan vi nog få ställa lite frågor.. Plus att den där muslimen som skulel kommit men aldrig dök upp ska komma hit i mon eftermiddag. 

Jag måste säga att fader joseph har väldigt mycket energi för att vara så gammal som han är. Han driver i princip hela centret här själv, eller som enväldig härskare iaf. Själv är jag trött av värmen fortfarande. Jag tror pojkarna börjar vänja sig men jag tycker och kommer alltid tycka det är otrevligt att gå omkring kladdig av svett hela dagarna trots att man inte ens anstränger sig...  

Ser fram emot att få sträcka ut mig på sängen om en stund.. Vi har det mycket bra och allt är så intressnt och trevligt att vi gör saker hela tiden och när vi inte gör det har vi itnressanta diskussioner. Som på förmiddagen idag pratade vi om kallelsen och prästerskapet och andens gåvor lite grann och mycket mer. Vi känner varann väl nog för sånt nu. tror jag. Jag uppskattar det iaf. 

Det enda är att jag inte har tid att smälta upplevelserna fårn dag till dag och nu känns det som att de byggts upp endel inom mig. Så kvällarna har jag använt till att se på film eller nåt på datorn, utan att titta och istället tänkt igenom vad jag känner och tänker om sakerna vi ser. Det är en mycket skön och avslappnad stund i jämförelse till hur dagarna ser ut här. 

dagen lider mot sitt lsut och jagnynnar på anastasias disneys variantens ledmotiv once upon in december tro jag den heter. Vacker tretaktare...