Något hemskt hände i helgen. En bekant/gammal vän gick bort under väldigt tragiska omständigheter. Många jag känner sörjer just nu och jag med en del. Hans familj har väldigt ont. 

En sak har jag funderat på. När någon dör i ett engelsktalande land finns det enkla uttryck man kan använda, som I'm sorry tex. Här finns det "mina kondoleanser". Inte riktigt lika bra. Det låter för formellt och jag skulle aldrig kunna säga det på ett naturligt sätt till någon som har ont. Möjligtvis på själva begravningen. Men inte sådär när man hör om en kompis bekant på kafferasten eller så. Vad ska man säga? Jag är så ledsen kanske funkar. Vad tycker ni? 

Det är svårt när något ont händer. Hemska saker är en sak, då känner jag ett visst avstånd, distans, på något sätt. Men onda saker helt utan förvarning går djupare. Det gör ont på ett mer malande vis som kan ge lite ärr på ett annat sätt. 

Nu låter det som att jag mår helt kass. Jag är egentligen okej, det jag funderar på är hur man kommer över sådant som att förlora sin son, sin bror, på ett illa sätt. 

Det måste ju förändra hela ens jag i grunden. Annat har jag svårt att tänka mig. Det är en sån sak man ite kommer över. Det är svårt att tänka på hur Familjen nilsson mår just nu. 

En annan sak jag funderat på sen jag hörde vad som hade hänt är hur viktig en församling är. De är medlemmar i mina föräldrars församling och hela gruppen har mobiliserats. All hjälp som behövs har arrangerats och organiserats och frivilligt getts. Ungdomarna har haft sina gruppsamlingar där de pratat om vad hänt, man hade förbönstillfälle och ljuständning på gtj och alla hjälps åt att stötta familjen på alla sätt som de vill ha hjälp på. En gemenskap som en församling som dem är värt otroligt mycket. Att ha beredskap, men ännu mer att ha viljan och kärleken för att ställa upp för de som är en nära, eller är i ens närhet. 

Jag pratade med mamma idag och vi var helt överens om att det är gemenskapen som behövs när man sörjer. I alla fall i början, under och efter chocken. 

Vi måste ta hand om varandra. Om inte annat för att ha några som håller i en när världen rämnar. Det är vad församlingen ska vara. De som håller i. 

Jag är tacksam för de som håller i mig. Vänner som familj.