Inglorious bastards är en typisk tarantinofilm. Uppdelad i kapitel med tydliga stegrande cliffhangers, många trådar som knyts ihop i slutet, karaktärer som verkade insignifikanta i början blir de viktigaste i slutet...
(En av få bilder han faktiskt posat för som går att hitta på nätet... märkligt val... )
Den handlar om hur andra världskriget kunde gått om operation Kino varit lyckat. Den handlar om en ung fransk judinna som överlevde när hennes familj mördades av en ss soldat. Den handlar om en amerikansk trupp på tredje riket ockuperad fransk mark som har ett enda mål - att döda nazister. Den handlar om en nazi-soldat som är hjälte och filmstjärna i speciellt goebbels ögon.
Det var underhållande att höra Brad Pitt prata dålig italienska, det var intressant att se hur the butterflyeffect kunde påverkat hela europas öde, det var skrämmande att se hur hårda endel mänskor kan vara (till och med på film). Det är en bra film. En riktigt bra film. Men för en tarantino litar den för mycket på historien.
Hur ska jag förklara - den har inte charmen som hans bästa filmer har. Ta Kill-Bill - där har vi en ledande karaktär som vi verkligen får lära känna och de andra utifrån henne. Den är lika brutal som den här, om inte värre, men den lämnar oss med en känsla för en karaktär. Det gör inte den här.
Möjligtvis kvinnan med stort K, men hon får inte alls lika mycket utrymme som de karaktärer vi får möta sett genom hennes ögon. Mer henne, eller mer någon, mer fokus på någon, så hade historien varit starkare och filmen gått från en 4a till en 5a. För den är fyra rattmuffar (av 5) - grymt snygg och jag älskar musiksekvenserna. Som inledande varianten av fur elise. Helt ljuvlig.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar