Telefonsamtal från en tjejkompis.
Kompis: Hej Hanna, jag hörde att du och Jonte (fingerat namn) inte kom så väl överrens häromhelgen.
Jag: Va? Vem är det?
Kompis: Han du tyckte var en dryg pajas, kommer du ihåg det?
Jag: Ja. Hahaha. Han! Vaddå, kände du honom eller?
Kompis: Jag hade sagt till honom att ni skulle passa väldigt bra ihop.
Tystnad.
Jag: Varför i hela friden då?
Kompis: Jomen... Han är snäll. Ibland i alla fall, ibland blir han konstig. Men det är bara för att han är osäker.
Jag: Ja, han var synnerligen konstig. Rätt påträngande och jobbig, faktiskt.
Kompis: Men han gillar bild precis som du!
Jag: Ja..? Men, det är väl inte ett skäl att vilja ligga. Han jobbar ju med helt annan typ av form än jag, sån där äcklig ren skit som jag inte gillar. Typ tavlor som bara är målade i vit färg. Ett jävla skämt det där, tycker jag.
Kompis: Han är söt?
Jag: Du tycker att trettioåringar med moppemusche och hoodie är min smak då, eller?
Kompis: Men det kunde du ju ändra när ni börjat dejta!
Jag: Så jag skulle ändra hans utseende, hans personlighet, fixa hans självkänsla, hans smak och SEN skulle han vara perfekt för mig?
Kompis: Ja! Jag tänkte det. Ni skulle passa jävligt bra ihop!
Jag: Aha. Ja. Då förstår jag.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar