söndag

Dagen idag spenderades i sängen fram till lunch ungefär då febern bestämde sig för att lämna mig helt. Vilket var bra. Man orkar nämligen bara en irriterande sak i taget och nån timmer senare fick jag nämligen punka. Irriterande. 

Så jag fick snällt promenera dit jag skulle, och blev således några minuter sen... 

Och dit jag skulle var till dramaten. Alltså - jag promenerade till en bil och körde mig och två till in till stockholm och ett parkeringshus... Och sen gick vi till dramaten. Vi såg dock inget särdeles pretantiöst den här gången... Idag var det Killinggängets Herrön. 

Jag läste en mängd recensioner nu dagarna innan och de har vekrligen täckt hela fältet. Allt från gneialiskt till, nja, jag vill att de ska lyckas men nej, inte alla besticken i lådan där... 

Och nu förstår jag vad de menar. 

Det var en hysteriskt rolig, galen och smart uppsättning. Men den var ojämn, obalanserad och konstig också. Bra, men märklig. Ful, men smakrik. 

Det är grymt svårt att säga något konkret om en bedömning. 

Det var roligt att se dem på riktigt. Jag har aldrig gjort det förut så bara det var ganska speciellt. Schyffer och Lokko och herr Johan och de andra var bra, men min favorit Robert Gustafsson, ja, förkärleken gjorde honom till bäst ikväll. (Plus lösöronen han har p bilden ovan... sött. )

En gasnka talande episod om hela teatern var när Robert skulle göra en liten grej för att representera sig själv. han tog på sig en fez och en lösnäsa och spelade lite på en triangel och hade en kort monolog på en lustig dialekt och VA hela tiden. Så var det en som kritiserade honom och sak efter sak skalades bort. Snart stog han där med nervösa händer som vred sig runt varandra och sa allvarligt och långsamt - Duger jag som jag är? 

Det var en grymt rolig bit och jag skrattade en hel del i början, sen blev det allvarligt i slutet och det bröts inte av ett dåligt skämt heller. Jag satt och funderade på hur mycket som var självbiografiskt i det hela. Mycket va vad de gjorde var att driva med sig själva - eller bilden av sig själva som svenska folket (aftonbladets läsare) har. Och grejen att ta Robert Gustafsson på allvar var en sak som kom igen flera gånger. Han var betydligt allvarligare i slutet än i början.. 

Som ni hör är jag ambivalent och lite skakad. Det var bland de märkligare teatrar jag varit på. Och en av de roligaste. Märkligt... mellan 2.5 och 4.5 av fem rattmuffar.... märkligt... 

(Inte den värsta. Den värsta var en monolog på en liten teater i borås för 10 år sen som hade mantrar "snö, vit arisk snö" och handlade om en nazist som kom fram till att han inte ville vara det längre men inte visste hur man gjorde för att tänka på ett annat sätt.. )