fredag 10 april 2009

smakprov ur min långfredagpredikan

Så Jesus har en mänsklig sida som han antagligen förstår bättre än någon av oss, Men han har en andra sida, som inte går att skilja från den mänskliga. De Gudomliga orden talar om frälsning och förlåtelse mitt i ondskan på korset talar om precis det, precis den sidan av Jesus. En Gudomliga sidan. Som vi också har ett behov utav. Och här kommer vi till frågan om varför han hängde på korset överhuvudtaget. Hur kunde vår Gud dö över huvud taget? Hur kunde han gå med på det? Hur gjorde han det?

I svenska kyrkans nattvardsordning har vi ett litet stycke som vi kallar trons mysterium. Ni kanske känner igen orden – prästen säger trons mysterium och församlingen svara din död förkunnar vi herre, din uppståndelse bekänner vi till dess du kommer åter i härlighet.

Detta är något alla vi som är kristna gör tillsammans – vi bekänner vi hoppas på uppståndelsen. Idag har vi fokus på förkunnelsebiten, vi samlas kring hans kors för att se på hans död vi aldrig kommer att förstå helt. Som en gammal vän till mig brukar säga på klingande göteborgska att när han kommer till himlen så ska Gud ta fram den stora overheaden och förklara allt det han inte fattat än.

Hur Jesus gjorde är ett mysterium vi får samlas runt tillsammans och det, samlandet tillsammans kring korset, blir ett erkännande, ett accepterande, ett svar på offret han gjorde och var. Offer säger jag för vi kanske inte förstår hur han gjorde men vi har fått ett svar på varför han gjorde som han gjorde. Att samlas inför korset blir ett svar som säger – vi älskar dig med. För om vi läser i Joh. 3 – ty så högt älskade Gud världen att han gav den sin ende son frö att var och en som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. På korset visar oss Gud hur mycket han älskar oss – han gav oss sig själv- offrade Jesus för att göra det hans Gudomlighet inte kunde låta bli att göra – rädda oss ifrån oss själva och det onda och ge oss ett hopp. 

Lite skrämmande med viktigt kan det vara att fråga oss vad som skulle hänt om Jesus faktiskt hade stigit ned från korset. Vad tror ni? Vart skulle det ha lämnat oss?

Det går tillbaka ända till början – När Adam och eva åt av frukten på trädet i edens lustgård och släppte in synden i människans värld, då blev synden herre över oss. Och har varit det sen dess. Det enda som kunde skifta maktbalansen i det faller, var att någon om var helt syndfri skulle dödas för alla andras skull, och sen genom att uppstå besegra döden. Då skulle alla andra, genom att tro på det, få del av den syndfriheten. Alltså få förlåtelse. Det är vad korsets död betydde när Jesus gjorde det. Men vad skulle hänt om han inte gjort det?

Tja Jesus skulle ju fortfarande vara messias och Kristus, men vi skulle inte varit fått del av friheten. Vi skulle inte blivit räddade. Räddade ifrån vad kan man ju fråga sig då, vad är det vi skulle stått i då, om Jesus inte offrat sig för vår skull? Räddade ifrån separationen med Gud. Det var vad han lagade på korset. Synden i världen och synden i oss skapar distans mellan oss och Gud, Det var vad Jesus ordnade på korset, han överbyggde distansen så långt han kunde och gjorde det möjligt för oss att vara med honom igen så mycket det går i den här världen, och ge oss ett hopp om att få vara helt och fullt med honom en dag. Han gav oss hoppet om parosia som vi säger – den andra gången Jesus kommer till oss, det som ännu inte har hänt.

Han gjorde det för vår skull, för vår frälsnings skull, och han inte bara var beredd att offra all utan han gjorde det.

 

Om vi slår ihop allt det här då, vad ser vi då? Vad gör vi för att se allt det häri någorlunda sammanhang och hur gör vi för att frösöka förstå det?

Behovet av varandra, behovet av Kristus, nödvändligheten av att smalas tillsammans inför det Jesus gjorde?

Med detta landar vi i nattvarden – som också hör till påskfirandet. Traditionsenligt instiftades nattvarden kvällen innan natten i Getsemane trädgård då Jesu sista steg mot korset började. Jesus kopplade också ihop nattvarden med korset – med sin när var i världen, med sin kärlek till oss. Jag tror att en av huvudorsakerna till att vi fick nattvarden är för att Gud visste att vi behöver ett hopp. Ett hopp som talar om att även om liver är svår ibland och även om vi har varandra i det och till och med har Kristus i det kommer det en dag då han ska torka våra tårar.

Jag var i Caroli här en gång för ett apr år sen på en folkvise gtj och då sjöng de en liten melodi som ofta hoppar upp i huvudet på mig i samband med nattvarden – och nu så vågar jag ett himlasprång och om jag inte skulle nå dit på en gång så känner jag mig som i himmelen en liten en som prisar skapelsen. Om jag inte skulle nå fullkomlighet i det här livet, vilket inte är så troligt att vi kommer göra, så har Gud ordnat så vi kan vara med honom ändå. Och en dag kommer jag få vara med honom hela tiden, och vara en liten en som prisar skapelsen.

Ofta kan jag i o för sig känn att hoppet om himlen och parosia och det där är väldigt abstrakt. Det är svårt att föreställa sig någonting som man inte har en aning om hur det kommer att vara eller bli eller se ut. De enda hintarna vi har är ifrån uppenbarelseboken och ja, gator av guld, jag vet inte… Känns lite distanserat på nåt sätt.

Men så är det väl så att Hopp skiljer sig inte så mycket ifrån hopp.  Hopp om att få vara med Jesus skiljer sig inte så mycket ifrån hopp om att få vara med Jesus. Att under påsken förundras och fascineras och sätta sig in i först upplevelsen av korset och sen under tre dagar se fram mot uppståndelsen kan ge oss en hint av hur det känns att leva i hoppet om återkomsten. 


0 kommentarer:

Skicka en kommentar