Jaghar idag skrivit färdigt min predikan til långfredagen. Jag tror att jag närmar mig 45 strecket på antal predikningar (då räknar jag med betraktelser också visserligen), så jag börjar känna att jag hittat ett sätt att förbereda mig som inte ger mig panik eller ångest över hur och vad jag skriver. Ni vet, lagom mycket tid till att fundera och när det är dags att formulera sig och hur många gånger jag bör läs igenom det efteråt. Så det känns helt lugnt att predika imon. Men, det är min första långfredag. Och det är första gången i korskyrkan. Församlingen jag var tonåring i och sen lämnade, som min familj tillhör. Jag har nog lite att bevisa tror jag. Plus att det inte direkt är vanligt att en kvinna predikar där. Det har jag nog aldrig själv sett om jag ska va ärlig. Jo förästen, en gång i mina tonår var det en ung tjej som stod är, men hon mer läste en dikt än predikade. I varje fall, det är annorlunda för mig att predika för min familj, och det är nytt för dem med en sån som jag i predikstolen. Det känns som en ganska intressant utmaning. Jag är hoppfull (vilket är lite phun-intended för det är vad predikan kommer mynna ut i för sentens - hoppfulhet.). 

Nu ska jag äta en macka, dricka lite gott och se färdigt på nessi-galningen-repotaget från skottland på gokväll, svt. Mamma gillar det programmet..