knutby

Kom just hem, klockan är runt 11. Jag har varit med större delen av fmailjen jonsson på teater, och ikväll var det sista föresätllningen av "knutby". 

Det är alltså en teateruppsättning om vad som hände i knutby fram till och med skotten. Man får komma med in i församlingen ungefär samtidigt som Åsa dyker upp och sen följa ett gäng karaktärer, inklusive dem som man kan namnet på - Åsa, Alexandra, helge osv fram till och med att vapnet fyras av. 

Eftersom alla vet handlingen ligger fokus helatiden på karaktärerna och endel på frågan varför det hände. Första akten har fokus på att presentera endel folk, och andra akten följde itne upp någonting. Första akten snubblade på gränsen mellan att trampa på en hel del av vad jag tror och ahr byggt mitt liv på, och att förklara hur någonting som har en värdegrund och bygger på nära gemenskaper och aktoritära människor som ledare kan uttnyttjas för andra syften än vad osm är bra, rätt och sunt. 

efter första akten var jag lite förvirrad. Skådespelarna gjorde ett grymt bra jobb, men iband tyckte jag att de gick för nära min tro. De gick ju alltid steget längre liksom. Jag menar att de tog ent rosats som jag tror på, och lät tex åsa-karaktären predika det för församlingen där och jag kunde försanthålla 80%, men de sista tre fyra menignarna gick för långt och helt plötsligt var dte som att allting ifrågasattes. Itne bara dte i slutet. Kanske itne av mig, men jag kan förtså hur man gör det om man inte läst teologi de senaste åren. Jag kan förstå om endel kristna blir förolämpade och provocerade och jag kan förstå att den där illa-till-mods-känslan jag hade i magen itne skulle gå över innan pjäsen var slut. 

Andra akten var annorlunda. Där var den itne lika känsligt nära farliga saker utan mer redogjorde och dramatserade det dramatiska som sen hände när vi hade fått scenen förklarad. Tex dök helge upp då och vi fick egentligen aldrig ens en presentation av honom - hans karaktär alltså. Han bara var där och gjorde saker helt plötsligt. Mycket hände rätt plötsligt och blunt i andra akten. Och det räddade hela uppsättningen. 

Jag förstog dock inte all humor. Var det meningen att man skulle skratta åt endel av scenerna som folk skrattade åt, så var det en väldigt låg och intill grymm humor. (inte grymm tufft utan grymmt elakt) Ibland blev jag rriterad på publiken som skrattade åt såna hemskheter. För det avr hemskt. 

Det kommer ta mig nån dag att komma över det här. Trots att jag var på vippen att ställa mig upp under ovationerna, för det var riktigt bra samtidigt. Tur för mig har jag uppsatsskrivande att begrava mig i imorgon. Jippi.