10de - en svår dag

Idag har varit en lite tung dag. Man får försiktigt ta itu med det som är svårt och först låta sig själv känns det och sen gå små steg vidare. 

Jag har funderat endel på ålderdom idag. Jag och handledaren har idag varit på dels ännu ett sorgehus och sen två hembesök hos äldre folk som har svårt av en eller annan anledning att lämna sina hem. 

Det som alltid återkommer när jag varit på sådana besök, både nu och tidigare, (och vid andra tillfällen i livet) är sjukdom och ensamhet. Och ämnet död hägrar i bakgrunden. 

Det kan väcka frågor. Vilket det gjort. Men jag har inte kommit fram till något konkret ännu. Det enda jag formulerat än så länge är väl att man inte skall vara rädd för att se det som det är. Eller som handledaren sa, inte vara rädd för orden. 

Det gäller att hitta modet för att kunna säga - han är död. Och inte fastna i poetiska omskrivningar som visserligen har en funktion i sig, men kan verka för att distansiera och göra det hela till mer fiktivt än verkligt. Jag tror det är viktigt att saker som sjukdom, ensamhet och död blir verkliga saker. Annars blir det skuggor man skall förhålla sig till och det är betydligt svårare. Frågan blir då hur man finner det modet. Och ifall jag har rätt i andras fall än mitt eget. 

Försöker minas vad Cullberg skriver om det här... Tror vi är inne på samma linje lite grann...