Nästan ingenting blev som jag tänkt mig, men av nån anledning betydde det inte så mycket. Till och med predikan som jag skrivit om flera gånger blev annorlunda. När jag börjat läsa ur mitt manus, kom jag plötsligt på vad jag skulle prata om. Och under några mycket långa sekunders vånda bestämde jag mig för att lämna vad jag tänkt och prata om det istället. Då känner man sig inte stor, eller som min handledare sa - en övning i ödmjukhet.
Predikan blev spretig och jag skulle slutat prata lite tidigare än jag gjorde, men jag fick ihop det så att jag kunde knyta samman och hittade en poäng/spik i form av utmaningen att inte va rädd frö att ta Guds uppdrag på allvar. Men jag som gillar strukturer och punkter och ordning är var inte direkt nöjd.
Men så efteråt satt jag vid kyrkkaffet och pratade med tre kvinnor och vi kom in på predikan och hur jag betett mig i gtj. De sa att de inte märkt att jag inte var förberedd, att, att de vart berörda av det jag sagt och när jag frågade om vad så var det just de bitarna jag improviserat som betytt mest. Jag hade hjälpt dem komma närmre Gud genom det jag sagt. Som jag inte kunnat låta bli att säga. Sen satt vi där en stund och var förundrade tillsammans över Guds nåd och pratade om vikten av att förlita sig på den.
Det ska bli skönt när jag får tillräckligt mycket vana och rutin att falla tillbaka på en gång i framtiden, men nog är det spännande att va praktikant. Jobbigt men spännande.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar