Angels in America

Idag har jag spenderat ett par timmar framför teven i ett försök att slappna av. Effektivt slappande som jag brukar kalla det. Och för det ändamålet har jag sparat en miniserie - angels in America - 6 timmar långt i 6 avsnitt. 

Jag fick lära mig av flickorna jag fikade med ikväll att det först var en scenuppsättning innan det blev film och skrevs under 90talet. Själva filmen är inte lika gammal (2004), dessto mer stjärnspäckad. Patrick Wilsson (Watchmen), Maryl Streep (Dearhunter, Sophies choice, the hours), Al Pacino (Godfather, scarface), Emma Thompsson (Sense and sensability, I Am Legend, Nanny McPhee), Marie-Louise Parker (Weeds), Jeffrey Wright (Quantum of Solace) och många fler... 

Den handlar om ett par - gay - som lever i NYC på 80talet. Då var det provocerande och svårt att vara öppet tillsammans och bli accepterade. Den problematiken är ett av de stora ämnena, att våga komma ut och stå för det, att själv acceptera det osv. Den andra stora frågan handlar om Aids. en av männen blir sjuk och hur de sedan hanterar det båda två och deras vänner och så blir egentligen huvudämnet för hela filmen. 

För mig blev detta väldigt nostalgiskt fast på ett fel sätt. Jag menar, jag mötte den problematiken de första åren jag gick i skolan, att folk kom ut ur sina garderober. SÅ jag satt och kände att filmen gjordes för att provocera, och jag blev inte provocerad. För de känslorna som skulle provoceras finns inte riktigt längre. Idag är det inte samma problematik alls, vare sig för mig eller nån annan egentligen. Idag dör de homosexuella männen i NY inte den "hemliga döden". Det är inte mitten av 80talet längre och mycket har förändrats sen dess. Och jag går inte i lågstadiet och möts av problemen för första gången. 

Sen, mycket tack vare grymma skådespelare och ett välskrivet manus, var det ändå sevärt. Karaktärerna fick mycket plats att utvecklas och den var sådär konstnärligt komplicerad på sina ställen som jag tycker om. Inte så vacker som jag hoppats, inte så mycket av det vackra i själva staden. Det här handlade om personerna så vare sig miljöerna, musiken eller kameravinklarna lades det ned så mycket kraft i - om det inte var en märklig fantasi som skulle poängteras eller utforskas. 

3 av 5 rattmuffar - för karaktärer och skådespelare. Om jag vart 25 på 80talet och sett den då hade det blivit högre. Jag skulle gärna se en uppsättning av den här dock. Kan tänka mig att den här uppför sig mycket väl på en scen.