big love

Jag har ikväll tittat på ett avsnitt eller så av en serie som släpptes först 2006 - Big Love. Den handlar om en medelåldersman som är gift och bor tillsammans med sina tre fruar. Mormoner således. De har alla ett par barn var från nyfödda till tonåringar, och verkar bete sig som ungefär vilken familj som helst. Plus lite extra svartsjuka mellan fruarna, men mest då på grund av vem som hjälper till mest i familjen, inte vems säng mannen sover i om nätterna (de har ett logistik-möte en gång i månaden och reder ut den biten).

Det är en märklig livsstil jag aldrig kommer att förstå. Att dela sitt liv med någon, och någon och någon. Det är att göra det svårt för sig. Och det kommer aldrig finnas balans elelr jämnvikt nånstans. Plus att jag inte tror att kärleken fungerar på det viset. Jag tror att vi är skapade att älska en mänska åt gången. Inte för att det inte går att älska fler samtidigt, men jag tror inte det är vettigt att splittra sig själv och den man är - för det är med djupet av vilka vi är som vi älskar. Plus att det aldrig kan vara ärttvist för de andra. Nog om det.

Själva serien är enormt annorlunda, för det tar oss in i en värld vi inte känner. en med sekteristiska tendenser uppblandat med ett amerikanskt svenssonliv, fördomar och vad jag kanske skulle kalla vanliga mänskor. Den är märklig och jag måste erkänna att jag inte tänker titta på fler avsnitt. En krypande känsla av obehag. Så som jag brukar känna när jag ser nåt som ger isg ut för att vara verkligt, och som bygger på något verkligt, men sen överdriver och driver med den verkligheten. Här försöker de ändå framställa polygami som något positivt. det är undertonen, och det uppskattar jag inte. 

Antar att jag låter moralen styra i resten av livet så varför inte här med. Och ja, i det här fallet är jag dömande över andras sätt att leva sina liv. jag tror inte det är eller kan vara rätt. Inget mer big love för mig.