blåbär på engelska

Igår kväll såg jag en härlig film. Jag har velat se den länge men missade den när den gick på bio och inte direkt prioriterat att hyra film sista tiden... Men igår alltså, såg jag My Blueberry nights.

Huvudpersonerna är Norah Jones, hon artisten som gör sköna skivor, och Jude Law (The Holliday, Cold mountain, Alfie, the Aviator, ), han som pratar brittiska och ser ut som en blandning mellan snygg, drömprinsen och svärmorsdrömmen. Hon kommer in på hans skabbiga café i NY och har ett brustet hjärta. De spenderar lite tid tillsammans innan hon ger sig av på en resa under vilken hon skickar lätt kryptiska men hjärtliga vykort till honom om de hon träffar och vad hon tänker om det hon är med om... 

Det speciella med filmer som den här är inte bara att den är snyggt och lite ovanligt filmad - ofta genom glasrutor med neonskyltar som täcker halva skärmen (väldigt smakfullt och konstnärsaktigt) utan mest att handlingen är rätt liten. De vill inte föra oss igenom en handling utan mer berätta en historia, en berättelse. Och de lyckas. Det är möten och levnadsöden som är viktiga, relationer och varför de blivit som det blivit. Det mesta illustreras med hjälp av nycklar som lämnats kvar eller hittats och varför dörrar i livet stängs eller hålls öppna. Både symboliskt och handbegripligt spelar dörrar och nycklar in i det som regissören Kar Wai Wong vill säga. ( Han är en erfaren kines inom filmbranshen men ganska ny när det gäller engelskspråkiga draman..). Även ett gäng grymma biroller gjordes av tex Natalie Portman (Darjeeling, Garden state, cold mountain, Padmé i star wars), Rachel Weizs (Constantine enemy at the gates) m.fl. 

Sen är en annan fördel med att ha med musikartister i filmer är att musiken är rätt charmig - det känns som att allt, även det som inte är norah själv, speglar hennes stil. Som att det är hennes playlist vi får höra. Så gillar man hennes skivor känns det här bra. (Ett litet tillägg om musiken - lite häftiga klassiska inslag här och där förbättrar det hela). 

Kanske 3,5 rattmuffar. Att det inte blir en fyra beror egentligen på att den var väldigt bra just i stunden, nära nog en 4,5a, men sen... Det har inte gått ett dygn och de vackra detaljerna och miljöerna och allt det andra som var fantastiskt, har jag redan glömt. En film kan inte vara skitbra och sen glömmas bort så snabbt, och fortfarande vara lika fantastisk... Så vill du ha grymt bra tidsfördriv i form av en charmig film - är den här perfekt. Man glömmer sin egen bubbla. Men räkna inte med ett varaktigt intryck...